KOMMENTARER Vilket poem är i dag det populäraste i Sverige? Författaren får knappast sökas bland skalder som intresserat litteraturhistoriker och litteraturkritiker. Snarare finns han bland de herrar som idogt sysslar med att rimma hjärta på smärta i tre och fyra fjärdedels takt. Schlagertexten är vår folkliga lyrik, liksom veckotidningsnovel-len, kåseriet, reportaget och de tecknade serierna på andra områden är de former av konst och litteratur som når en verkligt stor publik. De populära vistexterna lever ett kort men intensivt liv om de slår an. De når många, men som litteratur betraktade har de en fridsam tillvaro och ingen ägnar dem allvarligare intresse. All right, säger här den ärade läsaren, de kanske är ett slags litteratur, men de har sitt existensberättigande endast som bihang till en populär melodi. Må så vara, men kan man därför säga att de saknar intresse som litteratur när de når så många öron? Dessutom finns de faktiskt att tillgå även utan musiken; de s. k. vishäftena är en mycket gångbar artikel, som sprids i tiotusental och når upplagor som endast få lyriska antologier kan glädja sig åt. Den enda form av principiellt intresse som ägnas dem brukar vara angrepp från någon frikyrklig förkunnare, som mer eller mindre glödande målar ut den förförelse som finns dold i dessa strofer. Sådan kritik blir emellertid föga fruktbar. Som regel bjuder schlagertexterna på en så urkokt kost att några farligt uppiggande vitaminer inte står att få där. Litterärt sett står de på ett slags idealistisk, allmänpoetisk nivå där man noga aktar sig för allt som kan vara konkret och opassande. Jag gick för några år sedan igenom 100 sådana visor och fann följande substantiv vara de vanligast förekommande: kärlek (61 ggr), hjärta (52), vår (38), lycka (37), sol (36) och stjärna (30). Först mycket långt ner hittade man så blida försök till konkretisering som hand (14), famn (4) och läppar (1). Med så oskyldiga substantiv vilar ett stort ansvar på verben om man skall kunna åstadkomma något syndigt, men även de gick i samma ljust idylliska stil, varför texten på sin höjd åstadkom en mycket vag erotisk atmosfär, som skulle accepterats även av signaturpoeternas stampublik för 75 år sedan. Vill man prompt moralisera kan man naturligtvis säga att dessa texter kan verka smak-förskämmande. De utgör den enda form av lyrik som många människor efter skolan kommer i kontakt med (om de inte går i kyrkan) och deras konstnärliga nivå är som regel enastående låg, med nerslitna bilder, nödrim och en ofta mycket pressad ordföljd, som inte räddas av något som helst poetiskt grepp. I regel stöder sig texterna som sagt på en vag, allmänlyrisk tradition, men någon gång kan man spåra direkta förebilder. ”Kolarekojan” slår an strängar som en och annan BLM-läsare tycker sig ha hört vibrera förut, fast något annorlunda hanterade: Långt bort i skogen, där drömtungt och stilla är sitter en kolaregosse så kär. Milan han vaktar i nätter och dar men i sin längtan han mångmila drar. Vildmarksromantiken sitter djupt i Sverige och lär väl rotas fastare ju mer industrialiserade vi blir. På schlagertexternas område har den också alltid sitt givna rum vid sidan av de mer allmänna reflexionerna i ämnet ”boy meets girl”. I den genren har vi nyligen fått stifta bekantskap med ett poem som väckt långt mera uppmärksamhet än kolargossen så kär, nämligen den oerhört framgångsrika ”Flottarkärlek”. ”Flottarkärlek” är författad (och tonsatt) 323