KOMMENTARER av Hugo Lindh, en femtioårig folkskollärare från Borlänge, som också givit ut en rad pjäser för amatörteatern. Så här lyder ett par karakteristiska strofer: Jag har spelat för min kära, där som norrskensflammor gå, över sätrarna vid Östervåla fjäll. Jag har slumrat i min farkost, där som vildmarks-pulsar slå, medan stjärnorna gått vakt på himlens päll. Jag ska spela på mitt bälgaspel så länge jag finns till i min koja invid Rekaforsens fall. Jag ska drömma, jag ska älska, jag ska sjunga om jag vill, medan månen över moarna går vall. Vad som genast frapperar den lyriskt nor-malbildade är den avsevärda skuld till andra diktare, vari författaren försatt sig. Slutraden påminner j u vagt om att månen även lyser över backafallen på Hven1, annars är det naturligtvis Dan Andersson som är huvudborgenären. Rytmen är ju nästan den Dan Andersson själv lånat från Kipling och gjort till sin egen i t. ex. ”En spelmans jordfärd”. Nästa dikt i ”Svarta ballader” svävar också i luften. Så här heter det hos Dan Andersson i ”Spelmannen”: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till. Slutligen är ju också hela apparaten så danan-derssonsk man kan önska. Namnen med deras lokalfärgade vildmarksstämning, forsen, kojan, norrskenet, en falnande eld i en tidigare strof osv. (”Min kära” är väl däremot snarast ferlinskt.) ”Flottarkärlek” är som dikt betraktad långt bättre än t. ex. ”Kolarekojan”. I fråga om uttrycksmedlen erinrar den dock som vi sett på ett mycket slående vis om Dan Andersson, fast 1 Man har upplyst om att denna rad också utgör ett vackert exempel på en concètto i 1600-talspoesiens mening; som upplysningen faller utom ramen för denna framställning överlämnas den till mer ortodoxa utövare av the New Criticism om de skulle hinna avverka övrig svensk lyrik. den som helhet saknar den poetiska vision som brukar hålla ihop även hans mer ojämna dikter. Den har däremot ingen inre kontakt med den värld som var Dan Anderssons, den mörka tonen av förtvivlan är ju inte särskilt märkbar hos den belåtne Don Juan som här har ordet, snarare är han en senfödd standardiserad rekryt i den bataljon av vilda, spelande övermänniskor som sedan nittiotalet dragit fram genom Nordens litterära storskogar. Det märkliga med ”Flottarkärlek” är emellertid inte att den, som det brukar heta, står i livligt beroende av kända förebilder; efter-klang finns det gott om. Det intressanta är att visan kunnat ha en sådan oerhörd framgång, trots att den ganska klent imiterar en av våra mest kända och sjungna skalder. Dan Andersson hör i original till dem som nått verkligt långt ut bland publiken och det just i visans form. Men detta hindrar inte att en eftergjord vara har minst lika stor framgång som ”Helg-dagskväll i timmerkojan” eller ”Jag väntar vid min stockeld ...” Man kan visserligen säga att framgången berodde på den sensationella lanseringen och att en äkta Dan Anderssonvisa skulle fått en motsvarande renässans om den sjungits av den snälle amatören Snoddas, men då måste man i stället överraskas av att inte dessa förbilliganden av för de flesta kända motiv tycks ha lagt något som helst hinder i vägen för uppskattningen. Det äkta och det oäkta, det välgjorda och det halvdana går lika bra. En poet som Evert Taube och skickliga artister som Ulf Peder Olrog och Povel Ramel har stora framgångar med sina visor, men det har också folk vilkas texter och musik saknar varje spår av originalitet eller smak. Förhållandet tycks vara detsamma inom de flesta områden för massdistribuerad litteratur och konst och måste sätta svåra myror i huvudet på dem som gjort det till sin uppgift att uppfostra medmänniskorna. Men man kan ju alltid glädja sig åt att det äkta också har en chans. ÅKE RuNNQUIST 324