IVAR LO-JOHANSSON Fågeln höll på att ruttna till premiären som blev uppskjuten en vecka på grund av snuva hos den gumma, som skulle spela mormodern. Men slutligen kom den söndagskväll, när pjäsen gick över tiljorna. Jag var själv Jägar Malm. Naturligtvis var jag för ung, bara femton år. Men jag satte på mig mustascher av granmossa. Bössan hade jag på axeln. Den svarta tjädern fyllde hela min rygg. Jag trädde in på den obetydliga scenen och deklamerade. Han steg in och han sade: Godkväll, kära far, kära mor. Tack för sist. Och han satte sig ner på spiselns häll. Han var mager av vandring och brist. Publiken av godtemplare utgjorde ett tretti-tal. De mest avancerade hade gått åt till rollbesättningen. Även småbarn hade lånats ihop. Åskådarna reagerade mycket olika. Det första man gjorde var att haj a till för maskerna. De flesta var dock imponerade av tjädern, men alla som visste om åtkomsten var dessutom rädda för att fågeln skulle väcka åtal, eftersom den var skjuten både på olovlig tid och förbjuden skog. — Jag tycker tjädern luktar, sa någon med en teaterviskning fullt hörbart i salongen. Andra fann också själva stycket ruskigt. De tyckte att huvudpersonen var brutal. De ansåg självklart att Jägar Malm var för omständlig i sina kvinnohistorier. Frödings text interfolierade under tiden: Gamla mormor som tvinnade garn lät den surrande spinnrocken stå. Och omkring stodo kvinnor och barn för att höra hur Malmen gick på. Sympatierna överfördes under föreställningen helt på mormodern. Hennes indignation mot skogvaktaren var äkta och harmfylld. Spinnrocken var också äkta. Men de små god-templarbarnen på scenen ville till sina föräldrar, som satt nere i lokalen. Jag kom till den passus, som jag ansåg vara föreställningens kulmen. Jag har lagt’na under roten av en tall i ödemarken. Det är bara mull och mossa, ris och barr på Elis grav. Men jag skar ett kors i barken och en namnbokstav. Publiken, i synnerhet den kvinnliga, förfasade sig över det ohöljt framförda donjuane-riet. — Han skulle ha liggi där själv i stället, sa mormor utom den föreskrivna texten. — Fy vale, sa en egnahemshustru. Det tekniska framförandet fick en svår knäck av den bristande publikkontakten. Trots mina ansträngningar blev pjäsen ett fiasko. Jag var glad när den var slut. Nu gällde det att höra efter hur den verkat på Den blå. — Usch då,' sa Den blå. Där ser man hur karar utnyttjar oss kvinnor. Den blå hade naturligtvis överfört huvudrollens brutalitet på rollinnehavaren. Hon var fyra år äldre än jag och hade redan börjat forma sig en livsåskådning, vilket inte jag hade. Jag hade ingenting emot att Den blå tog mig som en stor kvinnoförförare. Men jag var osäker. Jag ville inte släppa tanken att jag var Jägar Malm men ville framförallt inte mista Den blå. — Konsten tar inte hänsyn till vardagsin-vändningar, sa jag. — Tycker du det är rätt då? frågade hon. — Rätt precis. Men som han var funtad kanske det kan försvaras. Hon såg på mig inträngande, med en min som dock visade klart stopp. — En förförare, sa hon. En usel förförare. Pjäsen hade alltså handlöst fallit inför Den blå. — Det var en hemsk pjäs, sa också god-templarna. Får vi inte höra något upplyftande nu? Efteråt sjöng Den blå ”Den store hvide Flok” på sörmländska. Det skedde under iv- 328