IVAR LO-JOHANSSON DEN BLÅ i Jag älskade vansinnigt Den blå. Under tiden gjorde jag allt möjligt för att komma i kontakt med henne. Jag skulle ha kunnat utsätta mig för oändlig smälek för hennes skull. Och jag utsatte mig för åtskillig. Men bara erfarna, intelligenta kvinnor förstår att värdesätta en mans offer. Egnahems-flickorna trodde kort och gott att det var som det skulle vara, när vi övergångspojkar knäade för dem. Mänsklighetens problem är till sist mannens och kvinnans problem. Och ingen av egna-hemmarna — utom möjligen Sakförarns — levde lyckliga. II Bland all den smälek jag ådrog mig för Den blås skull var att gå in i nykterhetslogen. Men jag gick med i godtemplarlogen för att få tillgång till dess bibliotek på femti i gråblått inbundna band och framförallt för att få träffa Den blå. Hon var medlem och sjöng ibland på mötena. Jag betraktade henne redan som en stor konstnärinna. En opera tycktes alltid ligga som ett litet nystan i hennes strupe, färdigt att rulla upp sig. Hennes civila vardag var trivial. Hon stod som expedit i en handelsbod, och det var för resten en mycket liten handelsbod. I brist på ungdom i nykterhetslogen blev jag nästan omedelbart sekreterare. Jag satt i regalia och skrev träiga, ointressanta protokoll. Jag kom med i nöjeskommittén. För att till vart pris hävda mig inför Den blå, som sj öng, föreslog j ag logen att vi skulle spela teater. Jag visste inte alls hur det gick till. Jag hade aldrig sett en pjäs på någon scen. Men j ag åtog mig att bli på en gång för-* fattare, regissör, skådespelare och inspicient för det vi skulle spela. Det stycke som sattes upp i min regi var ”Jägar Malms hustrur”. Jag beslöt mig att stå eller falla med den uppgiften, att vinna Den blå eller också helt förlora henne. Frödings dikt, som fanns i nykterhetslogens bibliotek, skildrar som bekant hur en skrytsam jägare med en vidvingad tjäder på axeln kommer in i en stuga, där husfolket sitter och sysslar med hemslöjd. Han börjar skrodera om sina kärleksäventyr. ”Och mitt bröllop står i skogen / mest varannan dag.” Och dikten slutar — lika bekant — med den sentimentala kärlekshistorien om den lungsjuka Eli, som den robusta kvinnoförföraren trots allt inte har kunnat glömma. Han har begravt henne under en rot i vildmarken. Men han slår bort alltsammans med att ta en sup. — Är ämnet lämpligt? frågade Ordens Templar, en skräddare. — Det är klart, sa jag. Det väcker avsmak för brännvinet. Och det är stor poesi. — Försök då, sa han. Ärbara hedersmän, bröder och systrar i nykterhetslogen, bespetsade sig alltså på att få se riktig teater. Utan att avsevärt förändra dikten gjorde jag en pjäs av den. Jag arbetade intensivt med förberedelserna. I tre nätter låg jag i skogen. Jag lyckades till slut skjuta en verklig tjäder. Jag trodde att rekvisitan var helt avgörande för skådespelet. Jag var naturalist. En romantiker skulle kanske ha låtit Jägar Malm i stället för en tjäder bära en vindflöjel på axeln. 327