POESI OCH BESVÄRJELSE hur det skulle kunna ske, trots de milliarder år som astronomerna utlovat. Har inte Kopernikus och de andra giganterna en gång för alla fastslagit att jorden är ett knappnålshuvud och att planeternas banor inte rubbas av människans drömmar eller krassligheter? Om du eventuellt tycker att världen håller på att brista som en slöja och att du måste försöka knyta samman den med dina besvärjande ord (som om du kunde tjudra den minsta av kometer med din rotvälska!), då är det bara en privat svindelkänsla som ingenting utsäger om världens faktiska tillstånd. Var snäll och projicera inte ditt sinnestillstånd på himlavalvet, säger man, gå till en psykiatriker eller stanna vid ditt skrivbord. Universum är en sak och människan en annan sak, en liten och tillfällig. Utan tvivel är det så. Varje stjärnklar natt är ett förkrossande argument, tystnaden lägrar sig över våra råtthål. Ändå känner jag mig inte riktigt övertygad av den kopernikanska synen, lika litet som av den förkopernikanska. Båda synerna har skänkts oss av människor och är därför präglade av människans givna sinnesupplevelser och tankeformer. För att kunna kontrollera att vår bild av världen är sann måste vi bryta oss ut ur vår kropps hölje; den dagen kommer också tyvärr. Finns det då inte objektivt registrerande apparater? Även de har dock skapats av människor, de kan besvara redan formulerade frågor, men de kan inte formulera nya frågor. Dessutom måste människan under alla förhållanden själv avläsa resultaten och därmed är ringen sluten. Jag menar kort sagt att när det gäller världsrymden har vi lika stor anledning att lyssna till de romantiska diktarna som till de nyktra astronomerna. Med vilken rätt avfärdar vi den tanken att universum är beroende av människan — ja kanske i så hög grad att stjärnorna skulle dö om människan inte längre betraktade dem? Vem vet om inte människan är ansvarig även för Saturnus’ ringar och om de inte med ångest motser den stund när tele skopen störtar? Kanske har de diktare rätt som menar, att himlavalvet skulle brista om det icke stöttades av människans sång? Varför betecknar vi en sådan uppfattning som hög-modig och den motsatta, den kopernikanska, som ödmjuk? Mig förefaller båda åskådningarna ungefär lika högmodiga eller ödmjuka, ty om världen utanför oss vet vi föga. I varje rike finns det en person som har till uppgift att introducera främmande sändebud. Två steg är det föreskrivna avståndet, vi skymtar honom ibland på pressfotografernas bilder, det är han som är den otydliga skuggan i bakgrunden. Han verkar en aning ålderdomlig i sin slängkappa och trekantade hatt. Det snöar kanske och den mörkhyade främlingen i sin turban ler förvånat, han har aldrig sett snö förr. Hans ledsagare däremot känner alltför väl dessa vintrar, men han yppar ej sin tanke, det är icke det första sändebudet han ledsagar till slottet. Han följer honom fram till trappan, därvid är hans uppgift fullbordad. Vad som sedan händer därinne, om sändebudet möts av vänskap eller fiendskap, det vet han icke och kan inte heller ställas till ansvar för. Vid en av dessa män kan dikten liknas. Uttrycket ”att ge efter” har sedan gammalt dålig klang. Våra sedelärare viskar ännu i mullen om plikten att avstå, eller också kommer vi att tänka på Oscar Wildes snobbafo-rism: ”Bästa sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den.” Men hur svårt är det inte att ge efter där vi vet att vi borde. Att uppge sin vilja, sin ut-vändighet, sin symmetri, sin hemvanda röst. Att inte i onödan blanda sig i och ha fingrar med i spelet. Viljan, den store despoten, kräver aktier i känslan, så många som möjligt, majoriteten! Och på så vis är det med ljuset och mörkret, vakan och drömmen. Även vi som lever i diktens förstäder vet dock att vad som fordras är en hängivelse utan villkor, en 3 BLM 1952 V 353