WERNER ASPENSTRÖM rare besked. De älskande försmår språket och talar med sina sinnen. Det är inte bara därför att sinnena skänker dem större glädje, de vet att sinnena talar sannare. Förutsättningen för språket är avståndet, människors ömsesidiga ensamhet. Är vi nära varandra kan vi överräcka våra känslor i stället för att formulera dem. Olyckligtvis är jorden inte befolkad av enbart älskande människor. Vi måste acceptera språket som ett ersättningsmedel, bristfälligt men bättre än ingenting. Vi får inte heller glömma att älskande förr eller senare tvingas anträda resor till skilda orter. Det mångtydiga både förenar och skiljer oss. Orden är allmän egendom, innebörden är privategendom — ofta den fattiges enda. Vi befinner oss i samma skog, otaliga stigar slingrar därigenom, korsar ibland varandra, men sammanfaller aldrig helt. Vi ropar. Samma rop väcker skilda ekon. Vi kastar en sten, men vi råder inte över svallvågorna. Återigen kan vi likna orden vid spår i nyfallen snö. Vi tycker nog att vi något så när känner igen tecknen, där en mård och där en hare. Vi vill dock gärna få tecknen bekräftade, ville gärna se en skymt av det levande väsendet. Vi nosar oss fram efter spåren, det är inte den enda gången vi liknar hundar. Men nästan aldrig förunnas det oss att se det levande väsendet. En författare läste högt ur sin just fullbordade roman. Det var en skildring av ett kärleksförhållande och allting tydde på att det gällde någonting närliggande och självupplevt. Eldporträttet av kvinnan måste ha målats av en brandskadad. En natt väcktes han så av kvinnans röst och han tyckte sig även kunna urskilja hennes konturer i mörkret. Han tände ljuset, fann till sin skräck att rummet var tomt och dörren låst. Han blockerade dörren med de möbler som fanns till hands och höll sedan hela natten uppsikt över denna barrikad mot det förgångna. Jag hörde det berättas som någonting besynnerligt. Jag medger att händelsen möjligen är ovanlig, därför att författarens sensibilitet är ovanlig, men besynnerlig är den inte. Tvärtom, för diktaren var det en följdriktig situation. I boken fanns den sanna upplevelsen gestaltad, det intensifierade och befriade minnet av den en gång älskade. Saknaden var inte helt övervunnen, men insedd och överblickad; det förlorade var på ett nytt sätt införlivat, hade återuppstått till en annan tillvaro. Dikten representerade nu det påtagliga, medan den verklighet som dikten utgått från framstod som någonting spöklikt och hotfullt. Den ”verkliga” kvinnan hade förvandlats till en främling och gengångare. Är det på denna process Amiel syftar, när han i sin dagbok definierar dikten som en ”seger över oron”? ”Dikten är en befrielse emedan den är en frihet. Långt ifrån att vara en sinnesrörelse är den en sinnesrörelses spegling; den är utanför och ovanom, rofull och klar. För att besjunga en smärta måste man redan vara om inte botad från denna smärta så åtminstone stadd i tillfrisknande. Sången är ett symtom på jämvikt, den är en seger över oron, den är krafternas återvändande.” Amiels j ämviktsteori övertygar inte riktigt, trots allt är segern bara tillfällig, ur spegelbilden stiger en ny smärta. Tiden går och en natt kanske vår vän romanförfattaren väckes på nytt — men nu är det inte den ”verkliga” utan den diktade kvinnans röst som skrämmer honom. När dikten stillnat inställer sig tvivlet: min värld är likväl bara en skuggvärld. Likaså tänker livet när det stillnat: det är den andra världen, tankens och skönhetens värld, som är den hållbara. Dikten kan nog vara grym, livet är å sin sida ingen barmhärtighetsinrättning. Kunde vi mäta med mått tror jag inte att den smärta som livet tillfogar dikten skulle visa sig mindre än den som dikten tillfogar livet. Kan de då inte förlikas? Jag fattar inte 352