BOKRECENSIONER stranden. Hans debutbok, ”Opus 0,09”, med omslag och vinjetter av Arne Jones, utkom 24 mars 1947 i 800 exemplar. En andra upplaga följde senare på våren; den första är slut. Arne Jones ritade även omslaget till Liff-ners andra bok, ”Semikolon”, som låg i bokhandeln 24 april 1951. Upplaga 1 000 exemplar. Åtskilliga andra lyriker kunde tagits med. Här skall emellertid vidare blott nämnas att antologin ”40-talslyrik” kanske kan inkluderas i samlingen. Den utkom första gången 18 november 1946, redigerad av Lindegren och Vennberg, och upplevde flera upplagor innan den förra året kom i helt ny version, utgiven av Bengt Holmqvist. Till en 40-talssamling bör givetvis också hela fyrtiotalismens mest omtalade bok, ”Ca-mera Obscura” av ”Jan Wictor”. Den utkom 14 november 1946 och väckte föga uppmärksamhet innan Torgny Greitz och Lars Gyllensten, sex veckor senare, 30 december, i Stockholms tidningar kungjorde hur författandet gått till. Samma dag försvann hela upplagan, 1200 exemplar, på några timmar. ”Garnera Obscura” är kanske den av här behandlade böcker som noterat de högsta priserna; numera tycks dock efterfrågan ha avstannat något och även om kuriositetsvärdet består lär den väl undan för undan få stå tillbaka för viktigare böcker av de flesta här nämnda författarna, kanske också för Gyllenstens andra, som behandlas i nästa artikel. Åke Runnquist BOKRECENSIONER FLORA SUECICA, BLANDAD BUKETT Matts Rying: Blodskontur. Bonniers 1952. 5:75. Anne-Marie Söderlund-Marcus: Barnet och fågeln. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 3:50. Jan Leck: Nu och sommar. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 3: 50. Eugen Wretholm: Journal. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 3: 50. Sandro Key-Åberg: Vattenträd. Lilla lyrikserien. Bonniers 1952. 3: 50. Matts Ryings tredje diktsamling heter ”Blodskontur”. Det är inte så lätt att rista hans svallande dikts konturer. Hans öde är den mycket men ojämnt begåvades, han har ordpraktens, rörelsens och växlingens begåvning. Hans ord ger oss melodin, suggestionen utan att riktigt visa oss texten. Innan han hunnit lämna ett slutgiltigt meddelande om sin första belägenhet, har han drunknat i sin fjärde och känner redan sugningen från den komplicerade prakten i sin sjunde. Han är poet för sig själv. Egentligen kan man riktigt studera honom bara på kolossala avstånd genom omvänd kikare. Då finns han där hela tiden, underligt enhetlig med all sin lätta, heta blodsmystik, sin juvenila erotism, sin ångest-fulla extas, sin patetik, sin drömmande klarsyn som aldrig länge fäster blicken. Ja, vi kan till och med se det egendomligaste av allt, hans märkvärdiga skicklighet, hur han med en enda gest fångar två dussin allitterationer i en bur, medan han med andra handen på en väldig blomsterorgel spelar hela den prunkande skalan från solros till ängsull. Om sig själv kan han meddela: Det finns en punkt i mej som aldrig blir ren. Det finns en punkt i mej som alltid är ren. Mellan dessa är min vandring spänd: i sannings töcken, i lögns klarhet kan jag aldrig tro mej själv, snoende hit och dit, en väg förvägrad, en trappa tappad i flackande stallykta; syner staplade, dofters förräderi, möjligheters snäcksömn, rösters piskor — En sådan pendling mellan motsatser som i och för sig är motsägelsefulla kan endast resultera i ett slags vila i flykten, som kan bli ödesdiger för vår Ikaros. När solen flyttar sig härnäst... Ingen kan emellertid annat än glädja sig åt hans suggestiva färdighet som inte sällan blir 378