BOKRECENSIONER mycket stor — inte minst i den åtminstone delvis högst imponerande sviten ”Pietå”. Vem kan vara alldeles okänslig för den nästan stringenta magien i följande radpar? Ros jag kretsar omkring, o blomma av kön — taggstungen gapar min hud; munnen bortvänd i bön. Skuld dryck är drucken. Blundande öga. Löddrig gud. Vinet slungat. Mörker; och tidens frätande ljud. Värker i lemmar. Knäpper i åldrigt trä. Min pannas timglas rinner djupt i ditt knä. Det är snarare genom detta susande timglas än genom sina vildare vingslag Matts Rying får oss att lystra. En debutant som heter Anne-Marie Söder-lund-Marcus skulle kunna lära sig åtskilligt av Matts Rying. Bland annat att det måste finnas en smula dramatik i all lyrisk diktion. Att inte alla dikter skall sluta med ett dimi-nuendo. Att om en dikt nu gör det, så måste diminuendot vara på något sätt beräknat i diktens uppbyggnad. Att man måste vara oändligt lyhörd när man läser hennes dikter har hon säkert insett, att hon måste vara det när hon skriver dem har hon i viss mån råkat förbise. Hon skulle också kunna lära sig av Ryings misstag. Hans tendens att stapla visioner — han talar själv om ”syner staplade” — har hon utbildat till last och utsvävning: i kärnan av dån förgrenar sig tystnad spindelnäts rutor, åldriga mantlars fint plisserade veck som efter ändlös vandring ur det förflutna några står orörliga — ur samma hjärta ett leende, sammansmältande två gestalter och fågelkroppar med utspända vingar överallt stilla utströdda Så får man verkligen inte traska omkring i versen, efterlämnande aldrig tillvaratagen kvar-låtenskap. Trots att det i ”Barnet och fågeln” finns utpräglade tecken på begåvning — Anne-Marie Söderlund-Marcus har både fantasi och sensibilitet och är uppenbarligen en långtifrån okomplicerad person — har jag svårt att tro att hon någonsin kan bli en verklig poet. (Sagt i den fromma förhoppningen att ett så brutalt horoskop skall kunna väcka slumrande formkrav ...) En annan debutant Jan Leck (pseudonym för vem?) har betydligt mera sinne för form men gör ett avgjort mindre komplicerat intryck än sin kvinnliga kollega — han vet om fåglar och sjökort, om sniglarnas andning och doften av vit kamomill och om hur sommaren blir kall och dör. Många vet inte mer, och många vet mindre. Hans dikter i ”Nu och sommar” kan väl närmast karakteriseras som charmfulla etyder, synnerligen behagligt utförda, ibland inte utan en viss energi. Jan Leck kan redan prestera en användbar och naturlig diktion. Det återstår att se vad han en gång kan ha att säga efter en så tilltalande presentation. Utan oro öppnar man en samling dikter av Eugen Wretholm. Visserligen törs man inte försäkra att de är skrivna med en (alltid svår-bestämbar) inre nödvändighet, men de har åtminstone tillkommit lika mycket av lust som av ambition. Poeten har också en estetisk kunnighet och en estetisk känslighet som säkerställer deras läsbarhet, deras läsvärdhet. Han tillhör de lätt preciösa — må de belackare i sin fåvitskhet gärna grina illa som i sin oskuld har förbisett att med preciositet följer alltid en smula precision (eller varför inte tvärtom, som en av de odödliga brukade säga). Som verskonstnär har nu inte Wretholm utvecklats så överväldigande i sin nya bok —• det är prosapoemen som ger ”Journal” dess avsevärda distinktion. Naturligtvis är här det ouppnåeliga föredömet ”Spleen de Paris”, och naturligtvis kan innehållet i stort sammanfattas med orden Spleen de Paris, men eftersom det ouppnåeliga är det enda här i världen som man med belåtet samvete kan tillåta sig att försöka imitera och det enda som inte går att imitera, läser man dem gärna. Och Eugen Wretholms variationer är inte illa exekverade, de ger dröm och verklighet i lätt mixtur, de bär spår av dagens elände och dagens mode, av den odödliga skymningen, vanmakten och lusten. De är fin lektyr, visserligen utan överflöd av substans men tillräckligt arabesklika för att locka sinnena att följa, ibland tillräckligt gåtfulla för att förföra tankarna till eget broderi. Man kunde frestas anmärka på några överansträngda meditationer i början på det sjunde avsnittet men man avväpnas av en kostlig gammal romanformulering i det elfte: ”Felet ligger säkerligen inte hos mig utan i de omständigheter som sett mig födas.” Från Matts Rying till Sandro Key-Äberg är steget ungefär lika långt som från Saron till Saarijärvi, och naturligtvis skulle inte heller hans ”Vattenträd” kunna växa i Eugen Wretholms älskade Jardin de Luxembourg. Key-Äbergs lakoniska bilder ur livet har en 379