NYA UTLÄNDSKA BÖCKER komster, en skön skådespelerska till hustru och stadens berömda caféer som arbetsfält. Det hela fick dock ett brått slut 1940. Nazisterna besatte Ungern och Molnår, som hade judiskt blod i ådrorna, flydde till U.S.A.; han blev amerikansk medborgare och lyckades placera en del av sina många fyndiga uppslag i Hollywood. Molnårs författarskap var, fast det varade länge, starkt präglat av den tid som gick i graven med skottet i Sarajevo. En främmande sida av hans väsen glimtar till i den rörande lilla pojkboken ”På liv och död”, som även finns på svenska. BREV TILL BLM Herr Redaktör! Lasse Bergström suckar lyckligt i marsnumret av BLM: ”Det legendariska skimret kring Don Juans gestalt har effektivt blåsts bort av den moderna psykologien och förpassats till den nakna kammaren för avslöjad romantik. Ingen möter längre ett tilltal som ’Du är ju en riktig Don Juan!’ utan att studsa till i självbelåtenheten...” Don Juan har alltså avslöjats som ”en arm krake som balanserar på kanten till impotensen och gör energiska försök att skyla sin oförmåga att älska genom att gå fram i älskogen som en skövlande er-övrare”. I samma andedrag konstaterar Lasse Bergström att Don Juans fall knappast har inneburit någon rehabilitering för hans offer. Allt är ungefär som förut. Man frågar sig vad detta konstaterande egentligen nyttar till. Den utpekade Don Juan av 1952 får sin stöt för bröstet i triumfögonblicket och känner sig än litet eländigare, kvinnan-offret berövas den sista illusionen och blir än en smula fattigare. Konsekvensen torde bli den att Don Juan inte upphör med sin verksamhet men i fortsättningen utövar den i tysthet. Offren markerar prydligt hans väg genom livet. En annan tolkning börjar vinna terräng: Don Juan som den förförde, den oskyldigt lidande. Född ur litterär spekulation ger den åter en möjlighet för Don Juan att urskulda sitt sorglustiga leverne. Detta är ett exempel på hur psykologien kan verka i negativ riktning. Inget förbarmande med Don Juan här, men nog är det väl i alla fall bra meningslöst att så här slänga i väg ett skrämskott bara för att se hur den beskjutne tar betäckning. Allt man åstadkommer med Don Juans demaskering är att tvinga honom till en ny maskering eller möjligen till en förflyttning från braverandets till förtegenhetens marker. Exemplen kan mångfaldigas. Några saker man inte bör tala om i sällskap med psykologiskt sinnade människor är sin kärlek till jakt, till tjurfäktning eller till hästkapplöpning. Man ska vara bra modig — eller kanske tjurig — för att efter att ha blivit slagen i huvudet med Freud, med bibehållen auktoritet och självaktning kunna delta i diskussionen. I fortsättningen törs vi bara jaga i ensamhet, där ingen kan se oss, steka vårt villebråd i skogen och utplåna alla spår efter vår fördömliga handling. På hästar spelar man lämpligen genom ombud och tjurfäktningar talar man tyst om. Allt för att åter kunna accepteras i gemenskapen. (Råd till bokskrivare: ha den psykologiska handboken tillreds för att hyfsa åsikter, scener o.s.v. så att manuskriptet kan passera en kritisk skärseld utan att ni ohjälpligt skandaliseras inför släkt och vänner.) Vad jag vill säja är detta: psykologien tyranniserar oss, psykologien söker tvinga på oss regler för vårt beteende som är oss främmande. Psykologien söker helt enkelt skapa oss för en verklighet som inte är vår och som antagligen aldrig blir det, helt meningslöst och vidrigt vill den få oss att skämmas över oss själva. De negativa psykologiska sanningarna — d.v.s. sanningar av ovan antydda slag, som knappast fyller någon funktion utöver sanningens — blir farliga vapen i händerna på folk. Vassa knivar att hugga kring sig med. Vågar man överhuvudtaget hysa en åsikt utanför den neutrala zonen? Tja, men man får ta konsekvenserna. Här sitter tusentals personer varje dag runt landet och läser med psykologiska spotlights mellan raderna. Får denna äckliga psykoanalytiska umgänges-metod gripa kring sig (och den gör det människor emellan, i recensioner, debatter) har vi snart alla tvingats in i ett schema där psykologerna verkligen ska få användning för sina mer positiva sanningar. Nuförtiden kan det egendomliga inträffa att en människa döms för en enda åsikts skull. Denna kan effektivt klassas enligt någon av auktoritetema och därefter avfärdas allt vad denna person säger med en axelryckning, en ironisk snörpning på munnen: — Nå, det är ju klart att du måste tycka så, könshat! Eller: — Jaså, det är den där gamla förträngningen som spökar! Rum för saklig debatt saknas. Psykologien har förklarat sin diktatur. Leve revolutionen! Enskede 18 april 1952. Bosse Holmqvist Svar Detta charmerande brev visar med all önskvärd tydlighet att revolution och romantik använder samma röda protestflaggor. Bosse Holmqvist beklagar att den moderna psykologin är så elak mot Don Juan och det kan han naturligtvis göra — i mina kommentarer till radioserien fann jag i denna elakhet en utgångspunkt som väl lämpade sig för strövtåg bakåt i tiden och kunde inte neka mig att använda den. Eftersom mina rader om den möderne Don Juan suckat lyckligt i Bosse Holmqvists öron, kan jag inte finna annat än att han med ringa framgång brukat just den psykologi han önskar åt fanders. Då är han trots allt några skeptiska hästlängder från Lord Byrons Don Juan och bör kunna möta de vassa knivarna som en man. Lasse Bergström NYA UTLÄNDSKA BÖCKER Ett redaktionellt urval bland arbeten som icke omnämnts på annan plats i detta nummer, huvudsakligen baserat på kataloger, recensioner, annonser o.d. Danmark och Norge Den russiske Litteraturs Historie av Ad. Stender-Petersen. Gyldendal. Köpenhamn. 80:—. I—III. Den kände experten på slavisk kultur, professor vid Århus universitet, följer den ryska litteraturens historia från äldsta tider till oktoberrevolutionen 1917. 396