NOTISER detta år kommer även en artikel om Artur Lundkvist i ett amerikanskt litteraturmagasin; denne internationellt influerade diktare kommer kanske på så sätt att ägnas en engelsk översiktsessay innan någon sådan finns på svenska. Mr Vowles hoppas att så småningom ge ut sina svenska studier i en bok. Hemingways läroår skildras i New York Herald Tribune av en f.d. journalist vid Toronto Star, den kanadensiska tidning där Hemingway 1920 fick plats sedan han återkommit från Europa. H:s första bidrag skilde sig inte nämnvärt från andra gryende reportertalangers, men en stilistisk lejonklo stack fram ibland, t.ex. i hans lilla kåseri om Frisörinstitutet i Toronto: I de frias land och de modigas hem, Förenta Staterna, är de kanske modiga, men ingenting är fritt. Det frias och de modigas sanna hem är Frisörinstitutet. Där är allting fritt och man måste vara modig. Ett besök på Frisörinstitutet kräver den kalla nakna dristigheten hos den som klarögd går i döden. Om ni inte tror det så ställ er till förfogande för gratisrak-ning. Jag gjorde det. Jag gick en trappa upp där nybörjarna rakar gratis. Det blev tyst i rakstugan. De unga frisörerna såg menande på varandra. En av dem gjorde en verkningsfull gest med handen över strupen. ”Han går en trappa upp”, sa en frisör med låg röst. ”Han går en trappa upp”, ekade det från de andra och de såg på varandra. Jag satte mig i en stol hos en rödhårig yngling. ”Vart här länge?” frågade jag för att slippa tänka på vad som låg framför oss. ”Inte särskilt”, flinade han. ”När får ni börja där nere?” frågade jag. ”Jag har vart där nere”, sa han och tvålade in mig. ”Varför kom ni upp hit igen då?” ”Det hände en olycka” sa han och fortsatte att tvåla. Hemingway kom undan med livet och fortsatte att skriva om skilda ämnen. När han fick välja själv blev det områden som sedan blivit välbekanta för hans läsare: öringsfiske, mat, dryck och tjurfäktning. 1922 for han till Europa som korrespondent för The Star och besökte bl.a. Spanien och Macedonien. Hösten 1923 kom han hem igen och stannade till slutet av året, då han slutade efter en konflikt med redaktionschefen, som ansåg att Hemingway blivit högfärdig och tog för vana att väcka honom halv fem på rnornarna och skicka honom ut på smärre eldsvåde-uppdrag. Efter en sammandrabbning slutade Hemingway på egen begäran och for i januari 1924 tillbaka till Europa som korrespondent åt Hearsts nyhetsbyrå International News Service. Nya distributionsmetoder har lanserats av den litterära studenttidningen Oasis, utgiven av studenter i Cambridge. Redaktionen och andra intresserade säljer numren, som huvudsakligen innehåller lyrik, på gatorna i universitetsstaden och lyckas på detta sätt prångla ut 2 å 3 000 exemplar per häfte; en av stjämförsäljama lyckades sälja ett häfte med modernistiska dikter till alla chaufförerna i raden vid en taxistation. Oasis redaktörer har dock inte så stora illusioner om litteraturintresset bakom köpen; de utgår från att många tog ett häfte av samma skäl som kommer dem att köpa välgörenhetsmärken: för att få gå i fred för försäljarna. IN MEMORIAM Rudolf Hans Bartsch f. 1873, d. februari 1952 Rud. H. Bartsch var inte en av de största österrikiska författarna men säkert en av de mest österrikiska — i den charmfulla och lite banala mening, som man gärna förbinder med den gamla dubbelmonarkins sista period. Till den perioden, närmare bestämt till dess allra sista decennium, hör Bartsch: då var han konstnär, nästan diktare, medan han på äldre dagar huvudsakligen var fäsör. Romanerna ”Zwölf aus der Steiermark” (1908) och ”Die Haindl-kinder” (s.å.) samt novellerna i ”Vom sterbenden Rokoko” (1909) och ”Bittersüsse Liebesgeschichten” (1910) gav honom anseende som ”det sista tyska naturminnesmärket, (Th. Lessing); i dessa böcker finns en egendomligt graciös livsberusning och en balans mellan lek och sentimentalitet, som gör det begripligt att både kritik och publik blev förtjusta. Men framgången medförde frestelser som Bartsch inte var skapt att motstå. Redan den på sin tid omåttligt populära Schubertfantasin ”Schwammerl” (1911) är en tvivelaktig spekulationsbok. ”Die Geschichte von der Hannerl und ihren Liebhabem” (1913) har ännu någonting autentiskt och oefterhärmligt ”wienerisch” i sitt mjuka stämningsmåleri. Men sedan deklinerade Bartsch snabbt, och största delen av hans fortsatta produktion är underhållning i en definitivt åldrad stil. Publikmässigt höll han sin ställning ett stycke in på tjugutalet; då översattes han flitigt också till svenska. Men när han i ålderdomsboken ”Briider im Sturm” (1940) för sista gången gav en glimt av sin foma friskhet, var han ett glömt namn: en röst ur den grav där hans tidevarv och dess bitterljuva minnen sedan länge vilade. Ferenc Molnår f. 12. 1. 1878. d. 1. 4. 1952 Ferenc Molnår eller Franz Molnår som han ibland kallades, var under nittonhundratalets tre, fyra första decennier en av Europas mest kända och spelade dramatiker. Han var läkarson från Budapest, utbildade sig till jurist, men blev i stället tidningsman och följde Första världskriget som frontreporter. Det glada och rörliga folklivet i Budapest gav honom också rikt stoff för noveller och skådespel, som dramatiker fick han sin första framgång med ”Djävulen”, (1907; uppförd på Intima Teatern i Stockholm 1915). Två år senare kom förstadslegenden ”Liliom”, denna suggestiva melodram, som bäst av alla Molnårs stycken hållit sig kvar på repertoaren och även i Sverige spelats på åtskilliga teatrar. I fortsättningen vilade Molnårs rykte huvudsakligen på en rad lätta, kvicka komedier, med lagom udd mot samhälle och societet. De spelades världen över och han blev själv grand maitre för en hel skola av mellaneuropeiska komedifoumissörer. I Budapest förde han ett glansfullt liv med stora in 395