KOMMENTARER OCH NOTISER Sommaren lär vara en särskilt lämplig tid för detektivromaner och annan lättare litteratur. För egen del anser vi visserligen att årstiden i stället ägnar sig väl för läsning av tjocka och svåra böcker som man förut inte orkat med och att de lätta böckerna passar bäst under den tid av året då man förutsätts arbeta som värst. Inte desto mindre har vi med stort intresse tagit del av en artikel i Biblioteksbladet, där Jörgen Elgström med utomordentlig materialkännedom skrivit om detektivromanen och dess olika former. För nästan jämnt tjugo år sedan skrev Nils Bohman i dessa spalter en artikel, där han förutspådde en stor framtid åt den renodlade pusselromanen i F. Wills Crofts anda, där läsaren i en neutral, kylig luft kan väga alibin, fakta och tidtabeller mot varandra. Som Elgström visar blev emellertid Bohman tyvärr motbevisad ganska kort därefter: då började de svenska läsarna på allvar upptäcka en rad anglosaxiska detektivförfattare med helt annan inställning. Den som kommer närmast problemtypen är en bland de allra främsta, nämligen Agatha Christie, men även hon lägger mycket stor vikt vid en rolig och åskådlig miljö- och personteckning. Nu är den detektivroman borta som inbjuder till ren problemlösning. I stället står striden mellan andra skolor, främst emellan den lugnare engelska typen, som i modifierad form erbjuder läsaren vissa möjligheter att lösa gåtan och den hårdkokta amerikanska thrillern, av Hammetts och Chandlers skola, där intrigen främst syftar till att skapa spänning och där läsarens möjligheter att gissa utgången är mycket små. Den engelska typen har fortfarande sin trogna stampublik, men det är tydligt att de amerikanska metoderna håller på att alltmer ta överhand även på detta område. Elgström reser också den intressanta frågan: varför läser man detektivromaner? Här ger han inget direkt svar, och detta är ju knappast heller möjligt. Men gissa kan man ju alltid. För vår del skulle vi hålla för ytterst osannolikt att andra läsare än ett ytterst ringa fåtal på allvar följer med och noterar i minnet eller på papper vad som anförs för eller emot varje inblandad person i en mordgåta. Som nämnt finns ju problemskelettet kvar hos den engelska skolan och hos många av dess lärjungar på andra håll. Vi känner t. ex. en framstående svensk kriminalförfattare, som med yttersta noggrannhet komponerar sina böcker så att allt skall ske logiskt och ge läsaren en hederlig men väl maskerad chans att gissa. Han anser detta vara ett grundläggande drag i yrkeshedern, sedan må folk läsa böckerna av vilken orsak som helst — i hans fall kanske oftast på grund av spänningen och de utmärkta miljöerna. För egen del skulle vi nämligen tro att dessa två saker i själva verket är de viktigaste när man läser detektivromaner. Först och främst naturligtvis spänningen, som är oundgänglig i varje kriminalroman, till vilken skola den än hör. Man följer med, glider utan ansträngning runt hörnen, absorberar de redovisade omständigheterna nödtorftigt och i förbifarten, roar sig med egna, mer allmänna gissningar om vem den skyldige är och har som resultat fått en god stunds förströelse, utan att fördenskull kunna skryta av att ha ägnat sig åt hj ärngymnastik — en merit som ofta anförs till detektivromanläsarens försvar i trängda situationer. Till denna förströelse bidrar naturligtvis också att boken är väl skriven, står på en 403