DIKT Ditt hjärta hemlöst på sin ankargrund. Vekheten är ett annat ord för din misär och brutaliteten ytterligare ett — Din skuld skjuter dig framför sig du är en dömd på vars skuldror vilar en ofattlighet: att förstå. En troskyldighet utan möjlighet till rättfärdigande. Så är allt omöjligt och det finns ingen väg där man ej stupar med upplöst ansikte blottställd utan att blotta sig — Men allt detta är förtolkningar i din grymhets din självhärlighets och förtröstans region och värdighet och ovärdighet är ord stinkande av skämd andedräkt — Friskheten finns blott i en plötslighet vid dikesrenen absolut för sig och dyrbar som en gåva. Vem mäter värdigheten hos grobladet? ja man kunde säga: våra samveten jollrar värdighetens ramsor och beljuger oändligheten, söker gömma den i en dockas kläder, ty Kasper måste hovera sig eller störta på knä eller brinna som en marshall på sin piedestal ett skådespel av ”mänsklighet” där ingenting stämmer — Borta allt som tömde sig på mening. Jag ligger hopsjunken som en gårdvar — mina ögon på jakt, vad återstår: vinden går i gräset en ström i blomvippor och svärdsgräs och medvetandet är som en hand — Är detta inte nog? Annars är vi på resa och den som reser njuter sin bortavaro en sömngångare tänd av sin syn ett fnöske i luften på väg genom flammor — Men också barnet är en främling utan modersmål slungad ned i sin omgivning som ett kryp i sin alltför raka flykt törnar mot en post. Ögon med fjärrblick finner nära ting ivern parar sig med glömskan 409