RABBE ENCKELL Bakom likgiltigheten står stormen likgiltigheten själv är stormen som går och visaren som lossnat från urtavlan mäter tiden exaktare än något kontrollur — Allt hopp dunstar genom porerna i frossans region — ett bråk klumpigt uttryckt med täljaren som en mardröm kastad över ynkedomen — en hyfsning utesluten på denna sibiriska ekvation — mänskan försvunnen som viltet vid ett nödårs farsot — att uppträda betyder försiktighet mot väderstrecken — man tar korn på katastrofen som på en lavatrappa som rullar nedåt en tidens rörlighet mot sig själv — på en eldkvast svingar sig bålgetingen ut ur tillvaron magpumpad på sina bekymmer kring förkolnade honungsgömmen — Vi har upphörandets entydighet som kapsyl på våra sinnen och månen vänder havet mot oss med följdriktighetens bräcka — vi försvinner i vår uttjänthet med laglydnaden som rutten tång kring våra axlar — Dold i innandömet av folket bor en Eurysteus laddad av en nations fåfänga. Han spyr befallningar omkring sig som ormen etter eller jämet gnistor. Han är sin egen utanläxa av talesätt ingivna av alla dem som trängas i tillvarons farstu höjande bål och bägare för rätten att tugga fradga spinna för sin välgång och larma för sina beslut. Eurysteus väljer sina ord så som han hör dem valda av miljoner malda i sin trampkvarn mellan erbarmlighetens stenar. Han lyssnar som en tjänare bak dörrar och han svarar som en furste fjädrande på sin styrka och dräper i en enig saks namn tvivlare och vrängare av helig urtext. 408