T. E. LAWRENCE den minsta delen av vår frihet. När vi tar dem på oss blir olja, vatten, smuts, målarfärg, alla dessa riskfyllda saker ögonblickligen våra vänner. En period med varmt väder har kommit tillbaka som om sommaren vore rädd för att lämna denna bleka nord. Vinden har fortfarande stinget kvar, men hangaren skyddar en lugn halvmåne av asfalt och gräs, och öppningen är en verklig solfälla. Åtta av oss ligger där hela eftermiddagen och väntar på en kärra som stuckit i väg söderut tvärsöver landet och är försenad. Underbart att ha till uppgift att inte göra någonting annat än vänta timme efter timme i det varma solskenet och titta söderut. Vi mådde alltför storbra för att tala, sövda av en försjunkenhet som går famntals djupare än fysisk tillfredsställelse. Det var vi och bara vi som låg där, utbredda i en enda röra av kroppar med huvudena vilande på varandra och bara suckade av denna härliga orgie i avkoppling. Solskenet vällde ned från himlen och smälte in i kroppens vävnader. Från gräsplätten under våra fuktiga ryggar kom en systervärme som förenade oss med den. Benen upplöstes och blev en del av denna underliggande milda jord vars mystiska puls slog i varje skälvning i kroppen. Dofterna från tusen-tunnlandsfältet blandades med de välkända oljedunsterna från hangaren, naturen med konsten: medan det bleka gräshavet krusades i små vågor för vinden och växte till en grön bränning som fräste och flöt förbi ögonlockens solheta jalusier. Sådana ögonblick av försj unkenhet löser upp vår personlighets brynja och harnesk och låter oss uppgå i varandets kolhydratiska element. De kommer mycket ofta till oss militärer för att vi har så lätt att underkasta oss det goda eller onda i ögonblicket. Flygare har inga ägodelar, få band och få dagliga bekymmer. Mig befaller plikten nu bara att de fem knapparna i rocken skall vara blanka. Och andra bryr sig lika litet om flygare som flygare bryr sig om dem. Deras enkla ögon, utåtvända; deras naturliga sätt att leva; deras torftiga fantasi som varken harvar eller skördar deras sinnens lågland: allt detta utsätter dem liksom en träda för luftens processer. På sommaren blir vi lätt solens. På vintern kämpar vi oförsvarade längs vägen, och regnet och vinden jagar oss tills vi snart är vind och regn. I den första gryningen rusar vi till skolans genomskinliga simbassäng och dyker ner i det elastiska vattnet som passar våra kroppar som en hud — och vi tillhör också det. Överallt släktskap: ingen ensamhet längre. översättning av Clas Brunius 420