UR ”THE MINT” denna fartbeundran gladde jag dem med att berätta i detalj om hur jag tog en rökare så att det slog i fotpinnen. ”Har du något käk med dig?” frågade slutligen Nigger, som alltid är för pank för markan. Jag visste att det var någonting som fattades. Spänningen under sista fartrycket och den hastigt påkommande tröttheten hade kommit mig att glömma de fullproppade packväskorna på min Brough. Ut i natten igen, tvärsigenom det svarta garaget till hörnet där han står i ångan av hett järn som stiger upp från hans kraftiga cylindrar. Klick, klick, jag har fått loss väskorna, och häller ut innehållet framför Dusty, barackens kock. Tug tar fram stekpannan och får förtursrätt. Elden är precis lagom. Ett fräsande och en lockande lukt. Jag gör i ordning mina två rostade brödskivor med smör. Nigger funderar över möjligheterna. ”Vad kostar äggen?” frågar han. Jag gör en blixtkalkyl: en och en halv pence. Bra: han väljer ett ägg. Baconskivorna kostar en penny. Två sådana och två korvar å två pence. Han rullar över sina sex pence längs gaveln. ”Behåll resten för stekflottet”, mumlar han. De andra väljer och betalar. Att sälja sakerna är inte svårt: vi har hållit på med de här kvällsmats-affärerna för oss själva hela vintern. Marke-tenterimaten är dyrare, fast inte dyr, och mycket mindre smaklig än dessa frukter av våra egna expeditioner och vår matlagning. Och så måste man köa där i tio minuter för att bli snäsigt serverad. Paddy, den sista kocken i kväll, gör ren pannan för i morgon genom att torka upp fettet på en jättestor landgång av mässbröd. Senare får vi se hur han proppar ner brödet för användning i magen. ”Din gamla flottgrav”, ropar Tug skämtsamt till honom. Under tiden spelar grammofonen jazz för att trolla ner maten. Min hjärna är för orolig efter den hårda körningen för att tycka om stråkar, det är som gift en fuktig kväll. För i kväll är jag dävet berusad av luft. När tystnaden kommer är vi alla villiga Lawrence 1935 när lian lämnade R. A. F. att sova. I morgon ruggar den gyllene örnen över oss. 18. Mellanspel På detta sätt lär militärlivet en att leva stort på litet. Vi tillhör någonting stort som kommer att existera för alltid i otaliga generationer av vanliga flygare som vi själva. Vår yttre likhet i kläder och typ påminner oss om det. Också avskildheten och inspärrningen. Stängslet vidgar sig ut över kadettskolan, över Whitewash Villas, över depån, över hundratals läger över halva världen. Vanan att ”tillhöra ett eller annat” ger oss en känsla av att vara en del av många saker. Allteftersom vi länkas ihop lägger vi av personligheten. Lägg märke till den inre betydelsen av sådana småsaker som dessa overaller som vi skrudar oss i då vi skall arbeta, som robotar: för att bli trista skepnader utan finess eller särdrag, och sorglösa, sorglösa. Kläder som man måste betala för blir bojor, om man inte är mycket rik och slösaktig. Dessa arbetskläder som R. A. F. förser oss med är inte 419