LARS AHLIN DE SMÅ ORDEN — Min vän. Hör du att jag kallar dig min vän. Och det är sant, Roland. Aron forskade tålmodigt i ”vännens” ögon. Men där skedde ingen förändring. De fortfor att avvakta med bredvidstilla blick. Aron fnittrade till. Han försökte inte lägga band på sig längre. — Redan nu skulle han ha kunnat säga: Du är som en klocka, Roland. Och du vet själv att du har lånat klockans värv. Till mig har du kommit för att jag ska höra när du slår. Ännu slår du inte. Varför? Är det bara därför att en klockas slag är bundet ända fram till den utlösande sekunden? Då kan jag ingenting göra •— annat än vänta. Aron fortsatte: — Tycker du att jag är för kvick i vändningarna? Menar du att jag bör dröja en stund till innan jag bestämmer mig för en så innerlig beskrivning? För det är väl innerligt sagt, tycker du? Roland teg. Vad Aron hade behagat säga intresserade honom inte. För honom var det för resten bara svammel. Men visst gjorde han sig redan nu en bild av vad Aron gick för. — Samma natt förklarade han: Jag såg genast att han var skvatt galen. På en gång fick jag klart för mig att en typ som Aron borde buras... (På den linjen fick han inte fortsätta för henne. Hon satte blickar på honom, ilskna som bin. Roland måste kvickt dra upp en ny start.) Om jag säger att han bar sig åt som en sån där gräddgul glaspelare, ni vet, som när den är i gång ständigt skiftar färg inuti, då förstår ni kanske vart jag siktar. Medan det hela pågick kunde jag aldrig komma på varför han skiftade färg eller vad det ena och det andra betydde. Men är det så underligt? Jag är ju jag. Det kusliga i det hela var att han... (Håll käft nu en stund, avbröt hon honom medan gubben bara muttrade.) Aron blev allt angelägnare. Han sköt sakta fram sin hand halvvägs över bordet. Roland såg handen komma. Han tyckte inte om det. — Min vän, sa Aron sirligt, dämpat ”och så oförskämt i det blå”. Jag har visserligen aldrig sett dig förrän nu och visst är jag förvånad över att du tycks känna mig. Först nyss sa du mig ditt namn och du bad att få slå dig ner här. Jag svarade varsågod fastän jag inte visste vad du ville mig. Men behöver man veta sånt — här? Så du förstår att jag inte alls vill lägga beslag på hela din tillvaro när jag säger att du är min vän. Tro inte att jag syftar till något passionerat ”dig för mig”. Och om jag också skulle hysa en böjelse åt det hållet så vet jag att det är en mycket kortfristig tid som står på min sida. För du är väl inte samtidigt på flera platser? — I tankarna. Nå, det är naturligt. Varken Luther eller Loyola kunde bedja hela Fader vår utan att samtidigt tänka på andra saker. (Är det en tröst för oss?) Så jag förstår att du är en massa annat för andra och för dig själv. Och naturligtvis kan du komma att bli åtskilligt annat för mig. Kanske rätt snart, rentav. Kanske med ditt nästa ord eller med din nästa rörelse — låt mig säga: med lillfingret eller med ögonlocken; fältet är stort. För övrigt är det jag som har nyckeln till mitt uttryck. Bara jag vet varför du just nu är min vän. Aron drog tillbaka handen och lutade sig mot stolsryggen. Då hans huvud började stjälpa över åt ena sidan såg Roland att Aron togs bort från det intresse han nyss hade visat. De tunna läpparna gav uttryck åt en bitter 423