LARS AHLIN glädje. Kanske Aron lyssnade på dansmusiken som trängde ner också hit. Kanske ett minne hade brutit fram genom år av fördoldhet för att nu beröra honom. — Fy fan! Roland svor med fingrarna i stället för med munnen. Han utnyttjade tillfället att fräckt och närgånget granska Aron. Varför skulle han blygas. Inför sig själv erkände han utan hämningar att han ville finna en påtagligare vulgaritet än den ord förmår uttrycka. Han ville in i gestalten för att se. Med egna ögon hoppades han träffa på det grovt rubbade. Men hans ögon var inte skickligare än hans öron. Blicken gick snart vilse. Redan nu gled han in i den förväxling som till fullbordan drabbade honom innan natten var förliden. (Och som hon, så känslig för vad det här rörde sig om, genast insåg. Att följande satser kunde komma ur Rolands mun var häpnadsväckande: fritt hängande i verkligheten, med våld eller självsvåld uppryckt och uppkastad, på något sätt skön och med en otvivelaktig förmåga att spruta meningslösa ord på andra, men skön, skön, svävande och förvirrad.) — Det finns ingen kärna i den där killen, påstod Roland i samma veva. Mig gjorde han till ett träfodral med sitt förbannade snack. Ändå svalde han minst hälften av idel skonsamhet, tror jag. (Och då hävde Roland ur sig ett förvirrat, fritt svävande skratt som gj orde hennes ögon fuktiga medan gubben hyschade till av förargelse.) — Varför frågar du inte varför jag kallar dig min vän? Roland överraskades och ryckte därför till en aning. Han teg. — Jag kan ge dig ett klart och enkelt svar, lovade Aron. Roland var absolut ointresserad; men naturligtvis var han illa berörd. — Sedan Aron förgäves hade väntat på kontakt fortsatte han på eget bevåg. — Du har skänkt mig din ranson, sa han utan synbar ironi. Därför är du min vän. Så enkelt är det. Jag vet inte varför du gör det, därför kan jag inte veta vad jag är för dig. Kanske du vet mer om mina behov och mitt elände än jag? Men det är bara en gissning. Har jag rätt skulle jag inte bli förvånad. Hur som helst. Jag vet ingenting om dina avsikter. Jag vet bara att du har skänkt mig en hjälpare. För som jag har det nu är brännvin min hjälpare. Skulle jag annars ha kommit hit fem kvällar å rad? Men jag har alltid kommit sent. Det är först mot natten jag behöver brännvin som hjälp. Sen vet jag förstås att brännvin är en massa annat för andra. Men för mig är det så... — Jag begriper inte ett dugg av vad du säger, avbröt Roland; men utan otålighet. Så det är ingen idé att du slösar... Aron började åter fnittra. — Det lät som om någon på flygel försökte härma en harpa. Bara det, menade Roland när han rapporterade, och han var då storkfylld av tro på sin förmåga att avslöja. (Men hon lät inte lura sig utan såg var hans hjärta var.) — Dess bättre, dess bättre, sa Aron förtjust. Än en gång bekräftar du att du är min vän. För nu får jag tala, inte sant? När du inte förstår mig måste jag förklara mig. Det är rimligt. Och det ska jag yppa helt öppet... (Fast du tycker kanske att sånt är skamligt. Men jag har inget val.) Hör på. Jag har behov av att tala. Jag är i stor nöd därför att jag inte har talat på så länge. Det känns som om jag har levat stum en hel evighet. — Jag förstår att du är på sniskan, sa Roland torrt. Plötsligt öppnades hans hårda, fyrkantiga ansikte för den grad av förakt han kände inför Aron. Listigheten försvann och med ens erfor han sig själv som en ärlig och entydig person. Ändå måtte styrkan i hans förakt ha förvånat honom, ty han förde servetten till munnen och började torka sig med fumliga rörelser. Med hänsyn till det skick hans mun befann sig i skedde det alldeles i onödan. Därtill kom att Aron inte såg på honom. Aron var åter med stjälpt huvud och leende läppar borta någonstans. Dansmusiken tystnade. De par som hade sitt 424