TEATERKRONIKA av EBBE LINDE Av och om Anouilh Det första och sista jag såg av svensk teater under spelåret 1951—52 blev Anouilhs ”Co-lombe”. Den pjäsen inledde säsongen på Göteborgs stadsteater i höstas och avslutade den i april och maj på Riksteatern och Dramaten. Dramatenföreställningen demonstrerade förstås de rikaste resurserna. Särskild omsorg hade lagts ned på att skildra ståten och ståhejet kring Mme Alexandra, som spelades av Tora Teje. Högbenta hundar slet i koppel i spetsen för det larmande intåget när hon gjorde sin första entré och La Surettes (Anders Henriksons) bävan för den koleriska gudomliga syntes fullt berättigad. Allra mest parant skråpuk föreföll hon när hon dök upp i Cleopatrakostym av guldlamé och similijuve-ler vid första aktens andra entré och hälsade sin poet Chéri med sackarinsött gumleende och stora nakna armrörelser. Där fick hon, eller Mimi Pollak, eller kostymmästaren Gelbort, berättigad applåd. Annars kan man nog anmärka att proportionerna i pjäsen något förrycktes genom att miljöskildringen gjorts så oerhört con amore. Alltihop blev för bråkigt. Riksteaterns framförande dröjer kvar i minnet som den renare upplevelsen, därför att tonvikten där lagts helt på det väsentliga, som dock är och förblir, inte persiflaget av Rostands och Sarah Bern-hardts värld, utan allt det ljuva och bittra som utspelar sig inom triangeln Colombe—Julien —Armand. Den framställdes vid Riksteatern av Ruth Kasdan, Christian Bratt och Carl-Olof Alm med en äkthet och värme som inte mycket överträffades av vad Anita Björk, Jarl Kulle och Olof Bergström hade att bjuda. Och de bjöd ändå något mycket gott, inte minst Jarl Kulle, som vid sidan av Ulf Palme håller täten bland Dramatens yngre aktörer nu. (Bergström ersattes senare av Kurt-Olof Sundström; han beröms för den franska prägel han gav sin lättlevande goddagspilt; där Bergström onekligen mer lade typens tyngdpunkt på jockeyens son.) Ett onödigt minus, som skämde Riksteaterns föreställning, var däremot Sandro Malmquists tilltag att flytta det som fanns av utstyrsel tillbaka från tiden kring 1900 till cirka 1860. ”För att kläderna var roligare då.” Tycker dagens slentrianmässiga teatersmak, ja. Men det är epoken 1900—1910 som Anouilh är besatt av, och vill nyvinna åt oss och åt denna samma smak. Där kan man inte självsvåldigt ändra utan att banalisera. Några dagar senare såg jag på Comédie des Champs-Elysées i Paris Anouilhs hittills senaste tragikomedi, ”La Valse des Toréadors” (”Toreadorvalsen”), som hållit sig kvar på repertoaren där sen i höstas. Jag hör inte till dem som kan finna nya signaler för hans produktion i detta stycke, men inte heller till dem som säger att nu är Anouilh slut. Pjäsen anknyter till ”Ardèle” (”Älskar, älskar inte...”) på det sätt att den berättar förhistorien, hur generalen har kommit fram till den underliga belägenhet, som han befinner sig i i den sistnämnda pjäsen, springande fram och tillbaka mellan pigan och kanten av hustruns sjuksäng, där hon ropar på honom med ängslig påfågelsröst. Också detta omaka par har travat sida vid sida genom livet några ungdomsår, tills generalen hoppade över skaklarna och generalskan intog sjuksängen som hysterisk reaktion och bestraffning; och där har de blivit kvar, med allt mindre hopp om ändring för var gång som gestalter ur det förflutna har dykt upp och visat sig maktlösa. Sluteffekten är att generalskan börjar ropa ur sjukrummet och att generalen för första gången griper efter pigans slöa kött. Med ett musikaliskt tema som hånfull effekt (gamla ungdomsda-gars Toreadorvals) och sitt utmynnande i ett statiskt tillstånd av ett slags förgård till helvetet, ett Limbo, har stycket stora likheter med Strindbergs ”Dödsdansen”, som det nog står i skuld till, liksom Sartres ”Huis Clos”. Men de farsartade bifigurerna och den ironiska distansen ger definitiv prägel av välkänd Anouilh. Som vanligt upprepas ogenerat effek- 454