TEATERKRÖNIKA ter ur tidigare pjäser, i detta fall t. ex. det ofarliga sj älvmordshoppet av två personer i en grund bassäng, vilket också fanns med i ”Inbjudan till slottet”. Det är begripligt att Anouilh har velat redovisa uppkomsten av en dramatisk situation, som uppenbarligen starkt fascinerat honom, och det är begripligt att redovisningen inte kunnat bringa så mycket nytt. Men en författare bör ha lov till svagare mellanarbeten utan att fördenskull genast förklaras bankrutt. Spelet och regin kunde för övrigt ha gjort mer för helheten. Starkaste intrycket fick man av generalskan, framställd av Marie Ventura, hon som med så mycken framgång kreerade Mme Alexandra i ”Colombe”. Hon kanske bleve svår att ersätta i Sverige. Men annars skulle vi nog kunna åstadkomma bättre föreställning av pjäsen på flera håll hos oss. Detta sagt utan att vilja reta Karin Kavli, som tycker recensenterna jämför för mycket och alltid pratar om vad som inte hör dit. Chansen är nämligen faktiskt inte stor att vi nånsin får se pjäsen hos oss; ”Dödsdansen” ligger oss för nära och det finns bättre Anouilhsaker att välja bland, också bland de här ospelade (t. ex. ”Rendez-vous å Senlis”). Men å andra sidan är intresset i vårt land för dagens mest spelade dramatiker säkerligen stort nog att motivera en kritisk sidoblick också mot utmarkerna i deras produktion. Därav denna utvikning till komplement av den svenska krönikan. Svenskt, större och mindre Det originellaste inslaget i säsongfinalen har för övrigt kommit i Göteborg, och har utgjorts av Stagnelius’ ”Kärlek efter döden”, oförfärat uppsatt av Ove Tjernberg på den ungdomliga Ateljéteatern i en scenbild av svart och vitt. Det var visst urpremiär till och med, alltså en sensation av Amorinamått, så långt pjäsvalet angår; men det spelades bara tre gånger och jag var hindrad närvara, så omnämnandet får ersätta närmare referat. Samma gäller det lilla lovande stycke av göteborgsförfattaren Hans Peterson, som därefter kom på teaterns program och som jag hoppas få beakta nästa spelår. Dramaten har på sin lilla scen givit Axel Strindbergs ”Festen snart förbi”, som utförligt kommenterades från Göteborg i oktobernumret i fjol (sid. 591). Huvudrollerna gavs kompetent av Erik Strandmark och Birgitta Valberg och för regin svarade Rune Carlsten. Den konstnärliga framgången var större än publikframgången kunde bli, så sent på våren med ett så hederligt och glanslöst stycke. Stockholms studentteater hade tillkallat Arne Forsberg och gav den 11 maj den första av tre föreställningar av Hjalmar Bergmans ”Porten” som tidigare spelats bara en enda gång, av Per Lindberg. Att den väsentliga malmåder som Hjalmar Bergman utgör inom vår dramatik ännu bjuder fyndigheter som är skamligt förbisedda av våra spelscener, så mycket bevisades klart; om man inte vetat det förut. Ett par nya teaterföretag av den ungdomliga typ, vars främsta tillgång är entusiasm och intresse för nya och egna pjäser, har också glädjande nog stuckit upp sina späda knoppar, som vi skall hoppas blir rotade och får bestå åtminstone några år framåt, ty frånvaron av allt sådant är det säkraste tecknet på sterilitet inom en kulturkrets. Den ena kallade sig Pierrot-teatern och har Kotti Chave som ledande kraft. Den framförde vid sitt första framträdande bl. a. en ”dramatisk schiz” av Axel Liffner; egentligen mer lyrisk än dramatisk, visade det sig, men med namnet ”Svara på”. Det andra företaget kallas ”Arbetslag för svensk scenkonst”, och har Lennart Wiechel och Lars-Erik Löfman bland sina drivande krafter. Det debuterade med ett kvasi-mario-nettspel av den förre, ”Morione”, där författaren delat på kropp och röst ungefär som Cocteau i sin ”Les Mariées de la Tour d’Eiffel”; och med ett filmatiskt don-juan-stycke av Hanserik Hjertén, kallat ”Den förvirrade Don Juan”, den unge lyrikerns och romanförfattarens första trevande försök för scenen. Till hösten annonseras ej blott ny regim på Vasan, utan också en första svensk mimteater under ledning av Else Fischer och Bengt Lagerkvist. Det spirar. Vi hoppas få återkomma när det börjar blomma. Annars mest komedier I Uppsala har Ragnar Planthabers och Ingegerd Aschans klassikerspel detta år bragt So-fokles’ ”Antigone”. Stadsteatern å sin sida avslutade ambitiöst med Thornton Wilders ”Vår lilla stad”, där berättaren för ovanlighetens skull spelades av en annan än Erik Berglund; nämligen av Hans Strååt. Nästan samtidigt gick Roussins ”Nina” som bygde-turné, bisarrt nog, och det anger ungefär den traditionella tonen i våra säsongavslutningar. Lätta komedier mest. Aymés ”Clérambard” 455