NOTISER stil, om man får uttrycka det så, en stil, som inte har någon förbindelse med styckets litterära värde, och därav följer, att det litterära värdet icke har någon betydelse för teatern i sig själv.” Och vidare: ”... Skådespelaren vill bestämt hävda, att litteraturen, den litterära talangen, på sätt och vis ligger utanför det dramatiska, och om han inte blir hejdad, vill han tillfoga, att skådespelet egentligen inte är en litterär genre.” Jouvet, själv skådespelare i lika hög grad som regissör, identifierar sig här med skådespelarens sak. 4) Detta stycke är ett enda sammelsurium av kon-ventionsuppfattningar och tankeoreda, där enbart de två första meningarna innehåller inte mindre än fyra allvarliga misstag. För det första är Lindes karakteristik ”abstrakt teater” felaktigt och missvisande. Den mimiska teatern strävar ju tvärtom till konkretion och åskådlighet i uttrycket, och det är just på denna gestaltningskonkretion och sceniska livfullhet som dess större resonans hos en publik — av alla kategorier bygger. De teaterhistoriska bevisen för riktigheten av detta påstående är bestämt för mångtaliga för att exempel ska behöva företes. Jag har annars i en tidigare artikel (Ord & Bild 3/51) påpekat att Theatre Workshop (som av sina kritiker brukar karakteriseras som ”exklusiv”) genom sina mycket framgångsrika föreställningar för en helt och hållet teaterovan publik (eller som MacColl uttrycker saken: ”En publik vars reaktioner inte förstörts av den konventionella teatern”), verksamt bidragit till att avliva den gamla vanföreställningen med smak av klassdiskriminering att begreppen ”exklusiv” och ”folklig” (som nu på nytt luftas av Linde) nödvändigt ska behöva upphäva varandra. Vad beträffar klyschan (med rötter i avdankad mass-psykologi men också i den underskattning av publiken — särskilt när det gäller den kategori som brukar benämnas socialklass tre — som motiverar produktionen inom kolorerade pressen och den mest profitbetonade filmbranschen) ”fackföreningarnas okonstlade arbetarmassor”, vill jag bara påpeka att denna folkgrupp visst inte är så enhetlig till tänkande och handlande som Linde, att döma av hans formulering, tycks tro. Visavis ”det okonstlade” tvingas jag på nytt hänvisa till den artikel som är föremål för Lindes debattinlägg, där jag pekar på den publikkonventionsskapande effekt som den naturalistiska teatern — liksom f.ö. filmen — utöver på åskådaren, av alla publikskikt. Jämförelsen mellan ”Värmlänningarna” och ”Uran 235” och de olika publikresonanser de enligt Linde skulle framkalla, är inte heller särskilt lyckad. Värmlänningarna är väl snarast ett slags folkoperett, vars naivt poetiska charm och specifika tids- och miljöförankring tillförsäkrar stycket en resonans som dock torde vara, om inte direkt provinsiellt så åtminstone markant nationellt begränsad. Ifråga om det sceniska torde dock likheterna mellan Värmlänningarna och Uran vara betydligt större, än mellan folklustspelet och den ordinära naturalistiska dramatiken — vilket senare förmodligen Linde avsett, eftersom han försöker begagna pjäsen som argument mot den expressiva teatern. Jag vill till sist endast påpeka att den kanske skenbart omständliga utredning som här gjorts av Lindes kritik, inte är motiverad av något knappologiskt ordrytteri, utan endast avser att belysa den enligt min mening betänkliga brist på vederhäftighet som vidlåder Lindes argumentering och som man inte kommer åt utan detaljanalys. Vreta gård 4/6 -52 Bertil Bodén Replik Huvuddivergensen mellan vad Bodén kallar för min ljumhet och vad jag kallar för hans enkelspårighet torde ligga i att jag för min del kan ha stor glädje av mycket olika föreställningar, t.ex. ”Krista” som den spelades av gävleamatörerna och ”Wozzek” som den spelades av stockholmsstudenterna, eller ”Aftonstjärnan” som den spelades på Lilla Dramaten och ”Fröken Rosita” som den spelades i Göteborg; medan Bodén, efter vad jag har grundad anledning misstänka, sätter ett tredje klassens framförande i en expressionistisk teaterkällare högre än vilket realistiskt mästerverk som helst, bara stilen är den rättrogna. En regissörs storhet, som jag ser saken, är inte att till varje pris gå ifrån naturalismen, utan att för varje verk finna den rätta tonen och den egna stil, som aldrig upprepas, och som endast nödtorftigt kan klassificeras. Naturalism eller ej är sedan bisak. Jag tror att detta är en mening, som delas av de flesta betydande regissörer i vårt land; och att om de inte åstadkommit något mera banbrytande än de gjort (vilket enligt min åsikt dock är ganska mycket, sett under internationellt perspektiv) så ligger orsaken inte i överstor respekt för realismen, utan i allmän mänsklig begränsning i uppfattningsförmåga och fantasi. Bodéns kritik är prick för prick densamma som Theatre Workshop och consortes kör med i England och New York, därför nämnde jag den gruppens namn; men i de länderna är ju verkligen realismen en sorts kanoniserad tvångsföreställning, som håller hela Westend och Broadway i sitt Ibsen-grepp (Frank Sundström torde kunna vittna); därför är där kritik av realismen levande anda; hos oss blir den eftersägeri och tomt gläfs. Det är ju nämligen inte sant att ”Amorina” är något strålande undantag i svensk eller ens stockholmsk teater. Snarare är den en ovanligt renodlad utlöpare på en regilinje, som både Sjöberg och Molander länge har drivit, och många av våra smärre regissörer med dem: den teatraliska fantasilinjen. Mot ”Aftonstjärnan”, ”Syskon”, ”Kalla mig Ismael” och ett halvt dussin andra kan ställas upp ”Stora landsvägen”, ”Apollon från Marsac”, ”Släktmötet”, ”Brand”, m.fl. starkt suggestiva och onaturalistiska iscensättningar. En del pjäser fordrar ju behärskning av bägge stilarna, t.ex. Axel Strindbergs och Anouilhs. Går man till stadsteatrarna i rikets övriga städer, slår vågskålen än mer åt det onaturalistiska hållet. Och även om man fotar en kritik på så snäv basis som Stockholms kommersiella teatrar, så fordrar rättvisan att man inte för ”Regn”, ”Sweden-hielms”, ”Lunchrasten” och parkernas Musset glömmer bort ”Överstarnas kärlek”, ”Drömflickan”, ”Den långa julmiddagen”, ”Scapin” och Alf Henriksons ”Quist”, att inte nämna revyerna, som säga vad man vill om kvalitet dock är helt orealistisk teater. Jag har aldrig misstänkt Bertil Bodén för att vilja polemisera mot Bengt Ekerot. Men väl för att utan tillräcklig avvägning rusa på som en blind broms och slå ut öppna dörrar om jag får spetsa till saken i en behagligt onaturalistisk bild. Går vi från föreställningarnas yttre ram till själva spelstilen, så polemiserar jag mera ogärna, för där finner jag det ligger mer i Bertil Bodéns kritik. Dekoratören och regissören i vårt land ligger före skådespelaren i plasticitet. Vad Bodéns Jouvet-citat beträffar, så kan jag inte finna annat än det just precis bestyrker det jag skrev i mitt inlägg, om dessa uppfattningars popularitet i artistfoajéema — och om deras fåfänglighet. Ty vad 477