NOTISER vare. Översatt till svenska och kompletterad med en uppslagsbok i främmande ord skulle den göra deras arbete helt överflödigt. Och så fortsätter diskussionen om filmens form är det viktigaste eller dess innehåll. Argumenten framförs än på basic English, än med ett uppbåd av falskt djupsinne. Och snart skäms man att framföra erinringar, så fundamentala att de närmast är banala, och ändå så främmande för det mesta som skrivs om film. Detta, att formen och innehållet inte kan skiljas från varandra, att de endast är plattformar för synsätt men att de alltid betingar varandra och att detta beroendeskap varken är ”matematiskt” eller ”estetiskt”. Förlåt, käre läsare, i denna min, åtminstone för detta år, sista krönika, höll jag på att komma in i filmboks-språk. NOTISER BREV TILL BLM Svar till Ebbe Linde Lindes inlägg i teaterdebatten i BLM:s maj-juninr. (vars avsikt, att ge några av de inom teatern aktiva, främre krafterna tillfälle till ett ställningstagande, tyvärr endast de tre inledarna fattat rätt) är egenartat om ock möjligen symptomatiskt i sin förening av ljum sympatiförklaring och sötsur kritik av tämligen perifer karaktär. ”1 den teoretiska klarhetens intresse” riktar Linde fyra anmärkningar mot min argumentering, varav dock åtminstone tre utgör så pass grava missförstånd, att man om man vill behålla sin aktning för Lindes stora kunnande och goda fattningsförmåga, tvingas snudda vid möjligheten att de skulle kunna vara avsiktliga. (I ett par av fallen hade det räckt med att kunna läsa rätt innantill för att undvika missförstånd.) Och med dylika missförstånd polemiserar man som bekant inte. Men eftersom en auktoritet (med rätt eller orätt) som Linde, antingen han nu har rätt eller fel utövar ungefär samma opinionsbildning på töckniga själar, och man därför i ett flertal tidningsanmälningar av BLM fått se exakt samma ”missförstånd” sprida sig som ringar i vattnet efter ett stort stenplums, kan det, om inte annat så i ordningens intresse, vara värt att reducera dessa anmärkningar (”i den teoretiska klarhetens intresse”) till deras egentliga betydelse. 1) ”Bodén yttrar sig som om allt i dagens teater utom Theatre Workshop stod kvar hos David Belasco.” Detta är en uppenbar osanning, lätt att konstatera för var och en som gör sig möda att läsa om artikeln. Theatre Workshops namn är nämnt en (1) gång och då utan någon som helst värdering, utan endast i egenskap av en bland de många representanterna för teatergrupper som medvetet arbetar med de mimiska medlen. Eftersom Linde vidare nämner några av de mera betydande Göteborgs- och Malmöföreställningarna som bevis för de positiva sidorna hos svensk teater, vill jag gärna passa på tillfället att påpeka att observationerna i min artikel (när det gäller svensk teater) helt grundar sig på stockholmsteatrarnas repertoir, eftersom jag tyvärr bara äger andrahandserfarenheter från landets övriga scener. Jag avsåg alltså inte att polemisera mot exempelvis Ekerots Göteborgsföreställningar, som väl åtminstone den teatersakkunnige kan konstatera ligger i linje med de intentioner som företräds i min artikel. Visavis Dramatens Amorin aföreställning representerar den ett så strålande undantag i Stockholms teaterliv att det föreföll mig nära nog en truism att åkalla den. 2) ”Utgör det nya, som han (Bodén) pläderar för...” Med utgångspunkt från detta missuppfattningens argument kan sedan Linde slå upp stora bort-viftningens solfjäder (som i enlighet med detta föremåls nyttj andebruk kan godtyckligt användas till att gömma både subjekt och objekt) medelst karakterings-klyschor som ”propagandistisk ensidighet”. Jag inbillar mig varken komma med eller vill plädera för ”något nytt”. Den mimiska scenstilen är som bekant äldre än både Linde och mig tillsammans —■ det tragiska är bara det föga bruk man gör av den i dagens teater. Min artikel representerar snarast ett försök till konstruktiv syntes, en helhetssyn på teaterns sammansatta verksamhetsfält som jag tror är nödvändig för den som vill ta ställning till teater av idag. Men den är så lite enbart ”propagandaskrift” eller teoretisk argumentering att de estetiska slutsatserna är byggda, dels på verifierbara teaterhistoriska fakta, dels på tämligen ovedersägliga psykologiska realiteter (också de kontrollerbara: jag har just i dagarna erfarit att en pågående psykologiskt-experimentell undersökning angående sceneffekternas publikresonans bekräftar de i artikeln framlagda teserna), vilka alltså praktiskt motiverar det teoretiska resonemanget. 3) ”Slagordet ’Bort från litteraturen’ har i alla tider höjts inom teatern.” Detta får stå helt för Lindes egen del. Mot en sådan ”goddag-yxskaftpolemik” kan jag bara citera några av de meningar som avslutar min artikel: ”Därför är ordet inom den reproducerande teatern hjälplöst — blir sågspån och hö men aldrig kött, aldrig låga. Och — detta förtjänar kanske att ytterligare påpekas (Var god observera föraningen B. B.) — rätt nyttjade skall den organiska syntesen av skådespelarens aktion och de sceniska effekterna inte avleda publikens uppmärksamhet från diktens förkunnelse, utan tvärtom uppenbara den i hela dess frälsande eller förfärande sanning.” För inte är det väl möjligt att teaterkritikern Linde kan ha sammanblandat den vedertagna termen ”den litterära teatern” med begreppet dramatisk dikt? (Om jag inte tar fel har Linde själv för inte så länge sen försökt att reformera teaterterminologin.) Skulle mot min förmodan detta vara fallet, vill jag bara citera en trosfrände som kanske kan hjälpa till att klara upp begreppen. Så här säger alltså Jouvet: ”Ett teaterstycke har ett tal- och handlingsvärde, en handlings- 476