GUNNAR BESKOW TVÅ DIKTER Septemberstrand De döda är så många de levande är så få. Två ej drar gungar sakta förbi på guppande vågors oändliga tåg. Stranden ligger så vid, vit flygsand i flacka dyner drivor av benbleka slipade korn. Allt som livet längtar och vill vittrar bort, försvinner kiselsand är allt som förblir vit, steril nött i tusenårsblåst. Den vallmoliknande blomman med sina utspärrade blad som ensam gror mitt i den nakna sanden den leker du där du ligger på rygg med utspärrade tår naken i sanden lyfter din bruna hand och låter det risslande vita sila. De döda är så många de levande är bara vi. 487