KOMMENTARER OCH NOTISER entusiasmen över hans verk tycks bara tillta och tog sig nyligen våldsamma uttryck i pressen när Beerbohm fyllde 80 år. I Sverige är denne märkvärdige man praktiskt taget okänd och det kan därför vara befogat att med några ord erinra om de arabesker han med lätt hand och vass penna tecknat i kanten på den engelska litteraturen. Beerbohm är både konstnär och författare. Redan som ung oxfordstudent medarbetade han i tidens exklusiva kalendrar med karikatyrer och essayer och några av de senare gav han som 22-åring ut under titeln ”The Works of Max Beerbohm”. Ytterligare tre volymer uppsatser i de mest åtskilda ämnen har han publicerat, dessutom novellsamlingen ”Seven Men”, två ytterligt korta romaner och en något längre. Den senare, ”Zuleika Dobson”, är kanske hans mest kända bok, en balettartad fantasi från Oxford under den Edwardiska eran. Historien om den sköna och fatala illu-sionisten Zuleika, som sveper alla studenterna med sig i en våg av olycklig kärlek, så att hela den gamla lärdomsstaden ligger öde, är en mycket rolig bok. Beerbohm tyckte inte om Oscar Wilde, som kan ses på ovanstående porträtt, men han har något av Wildes smak för det utsökta. Raffinemanget balanseras dock alltid av satiren och av att Beerbohms stil är ännu lättare och graciösare än Wildes. Han besväras inte heller av några akuta anfall av demoni, varför ”Zuleika Dobson” är en bok som med största lätthet låter sig läsas än i dag — den liknar i det fallet mera ”Lord Arthur Savilles brott” och Wildes andra humoresker än ”Dorian Grays porträtt”. Den fina känsla för litterära nyanser och konstnärliga stämningar som man märker i Beerbohms böcker finns också i hans teckningar, som huvudsakligen hämtar sina motiv ur litteraturhistorien. Tyvärr bygger de flesta sin effekt på ljusa, prerafaelitiska färgtoner, som inte kommer till sin rätt i svartvitt. Den intresserade kan hänvisas till ”Poets’ Corner”, ett album som utgivits i vacker billighetsupp-laga av Penguin Books. (Samma förlag har också nyss släppt ut en billighetsupplaga av ”Zuleika Dobson”.) På senare år har Beerbohm, som i flera decennier bott i Rapallo, gjort sig ett stort namn som radiotalare, och vunnit en ny, ännu större publik. Entusiasmen för hans verk och person beror förmodligen inte bara på deras artistiska förtjänster. Beerbohm representerar en av de sista förbindelserna med ”det glada nittiotalet”, som år för år får ett alltmer tilltalande skimmer av sorglöshet och livsglädje, allteftersom det kommer längre och längre bort från den f. n. ganska svältfödda engelska kulturvärlden. En fin sammanfattning av sin talangs förtjänster och begränsning har Max Beerbohm givit i en mening på slutet av sin berömda essay om år 1880: ”För att ge en träffande och uttömmande beskrivning av denna period skulle krävas en långt mindre lysande penna än min.” Ett litet kort medföljer detta nummer. Vi vore synnerligen förbundna om den ärade läsaren ville svara på de där uppställda frågorna och skicka oss kortet i retur, till ledning för vårt fortsatta handlande. För c:a 10 år sedan gjordes en liknande undersökning som överraskade genom sin höga svarsprocent och väl också satt diverse spår i tidskriften. Vi hoppas att BLM-läsarna även denna gång skall vilja säga oss sin mening. Kortet behöver inte frankeras och behöver naturligtvis inte heller signeras av den som föredrar att låta bli. 486