FOLKE ISAKSSON LA TRIESTINA På ett hotell i Perpignan hade han mött henne. Det befanns att hon var från Trieste. Denna speciella afton då svalka låg på från bergen talade de med ord som lätt berörde varandra om Duino. Det var midsommardagen. När han nu sitter i pensionatsfönstret under väggklockans sömnlösa steg och återerin-rar sej detta nära och otänkbara förflutna är det just sådana antydningar han minns, de har ännu för honom en innebörd av löfte, det är som att befinna sej någonstans före besvikelsen. Därför tycker han också att han återigen upplever oron som alltid för honom blandar sej med löften om glädje och njutningar, som smaksätter dem, och som hade hettat i honom tillsammans med vinet denna afton vid Pyrenéernas fot då triestinans ansikte snuddade honom med sina ord som dröjde vid hans drag med en sensualitet som genast intresserade honom. Han hade kommit till pensionatet genom snön, gått från stationen, med bil kom man inte fram. Nu hade han skaffat sej snuva, var melankolisk eftersom han skulle skriva en bok och huvudet värkte fullständigt olitterärt. Värdinnan hade tänt den stora brasan och värmens tragiska och förlorade kringfladd-rande i skuggor eller stammande lågor gjorde honom böjd för sentimentalitet. Snön hade fortsatt att falla. Midsommaren snöade bort i dess mummel. Han hade blivit en smula sömnig men bestämde sej tamt för att gå upp till det första kapitlet fast han kände på sej att det inte riktigt gillade att bli skrivet. Han hade för länge sedan ätit, böcker hade han lovat sej själv att avhålla sej ifrån tills han hade utökat deras antal med en ny. Då tänkte han på henne igen, efter att ha gått en sväng runt namnet. Det var en tanke skadlig för arbete och jämvikt. Men för jämvikt var han inte svag och inte disponerad. Än förde honom vågskålen plötsligt upp i ett ryck av framgång eller åtminstone välbefinnande, än sjönk den suckande; och i denna labilitet trivdes han att röra sej, likgiltig som han menade sej vara för sitt personliga liv och angelägen bara om rörelsen. Nu hade han slungats dit, till brasan, till vintern, snuvan och vemodet, om det var att stiga eller falla ville han lämna därhän men när han såg ut märkte han hur skymningen föll, snön drev som gråa jalusier och drog för utsikten för honom. Rörelsen hade uppfångat honom någonstans, hade lyft honom från Perpignan där snön bara fanns som en dekorativ kuliss på de avlägsna pyre-néiska sluttningarna och inplacerat honom i denna förbistring, innanför väggar av storm och mörker och saknad. Det var ännu en stund tills han skulle bli tretti år. Han ansåg sej ändå vara slutgiltigt bestämd till vissa attityder. Det var inte så att hans erfarenheter hade nödsakat honom att välja vissa förhållningssätt, och då just dessa aviga, men hans väsen var från början inställt på någon sorts vrånghet, overklighet, orimlighet och den hade han blivit löjligt trogen. Nu hade han låtit midsommaren brinna ihop som en näve gräs och fast han visste att det var hans livs enda sommar, en pinsamt pubertal övertygelse, gjorde han ingenting för att hålla den kvar. La Triestina, som han kallade henne, och han hade mötts tillfälligtvis i en hotelldörr och talat om Duino, ett alldeles 489