FOLKE ISAKSSON averotiserat samtalsämne, och samtidigt hade de mött varandra ute på den yttersta udden av sej själva, längst bort från vardag och. angelägenheter och så långt ute mot havet att de inte kunde vara säkra på väder och vind, inte på något, inte på sej själva. Hon hade farit ned till det verkliga havet på midsommardagen. Till plagen. Han hade gått i de smalaste, svalaste prången under siestan och tänkt på hennes kropp som redan kom honom till mötes i en våg av beröringar. Han tänkte sej henne med en salt smak och fann ett nöje i det. Värmen hade kommit tillbaka efter regnen. Hela eftermiddagen låg han på sängen i sitt rum och försökte läsa Conrad medan en bitanke låg och lekte med ett vagt novellmotiv och en annan handlade om La Triestina och småningom helt sköljde över det litterära. Han åt jordnötter. Den röda staden skälvde i middagshettan, taken jämrade sej och dammet i stadsparken orkade knappast virvla upp när något förkommet barn hastade in i skuggan under palmerna. Svagt skymtade han världen som alltid, i halvdunkel. Om dagen föredrar han skuggan, den liknar natten. En tanke släpar sej långsamt över golvet. Han går till tvättstället och fuktar pannan. Då är också besvikelsen redan där, som en kvälj ning. Varför har jag aldrig lärt mej det, säjer han sej, lärt mej leva. Och besvikelsen över det är så snabb och så smärtsam att han hinner gråta en tår i det högra ögat. Han ser sej i spegeln, utan att riktigt se. Snart är han bara trött. Vad det verkliga är sällsynt. Och om det någonsin funnits, om det händelsevis vandrat förbi fönstren på väg mot någon annan dal så utplånar snön genast dess fotspår och också städerna sover, alltför långt borta och insövda i overklighetens narkos. Han satt redan nere i restaurangen och hade valt diner när hon kom tillbaka från plagen. Ännu så långt efteråt, på andra sidan så mycken overklighet och så mycket hav som hans förhoppningar drunknat i känner han hennes ankomst förmedla sej till honom. Han blir varm mellan låren. Kring hennes linjer fanns det när hon inträdde så plötsligt en avvaktande uppmärksamhet. Hon tycktes vara både divaaktig, kallhamrat erotisk och samtidigt eller nästan strax därefter barnslig, enkel, alldeles anspråkslös som om hon kommit direkt in från en av Vermeers interiörer. Det var kanske ändå mest detta innerliga som fascinerade honom hos la Triestina fast det tycktes vara svårt att nå fram till, blygsamt men också återhållet, hemlighållet. Han kände värmen spridas i honom, en annan sorts värme än midsommardagens. Han väntade vid hennes gränser, kände deras lockelse som en blå horisonts när hon såg på honom och gav sej tid, med likgiltighet i blicken men med ett kvardröjande vemod och sedan gick upp på sitt rum. När hon kom tillbaka, hon hade bytt, vred han på huvudet och bad henne slå sej ned vid hans bord. Vad kunde hon säja till honom som inte tystnaden uttryckte på ett bättre sätt. De talade engelska eller franska, om klimatet, om landskapet, om maten, med ord som fick tala för sej själva och inte betydde något, som tjänare, medan deras ögon rörde vid varandra. Och även om de inte hade något språk riktigt gemensamt och aldrig heller skulle ha någon erfarenhet så kunde det ändå lysa i detta värdelösa konverserande av en enstaka sats som liksom mot deras vilja ändrade riktning och betydelse och var naken, med en rymd omkring sej av hav, sol och kropp som den hon medförde till bordet och blandade med vinets, salladens, blommornas. Och redan la han handen över hennes och lät den sova i ett ögonblick som för att förbereda en djupare sömn. Kvällarna var oerhört stora, öppna och doftande och låg avskilda från alla andra kvällar i världen. De svallade mellan havet och bergen: när man stod i de ljumma fönstren kunde man höra deras frasande, ett stillastående 490