GUNNEL VALLQUIST helvetet. Om Ida i ”Brighton Rock” heter det: ”Hon var lika långt från dem bägge som hon var från himlen — eller helvetet.” ”Hon brinner inte. Hon skulle inte kunna brinna om hon försökte.” ”Men jag skulle hellre vilja brinna tillsammans med dig än vara som hon. Hon är okunnig.” Och Rose frågar Pinkie: ”— Är hon god? — Hon? Pojken skrattade. — Hon är ingenting alls.” Samma satiriska inställning kommer till synes i beskrivningarna av de civila ceremonier som ersätter kyrkans: vigsel och begravning. Rose och Pinkie vet mycket väl att deras borgerliga äktenskap för dem inte är något äktenskap — de erkänner bara kyrkans sakramentala vigsel. ”— Gift? sa pojken. Kallar ni det här för att vara gift? Pojken såg föraktfullt på dem; de förstod inte ett dyft, och återigen kände han svagt sin gemenskap med Rose. Hon förstod också att denna eftermiddag ingenting alls betydde, att det inte hade varit någon vigsel.” Den dystert triviala ramen till vigselceremonin motsvaras av krematoriets halvt pan-teistiska, halvt rationalistiska atmosfär. Obarmhärtiga skildringar av en kremeringsceremoni finns både i ”Brighton Rock” och i ”Slutet på historien”. ”Det stora Alltet”, ”Den universella Anden” är vaga formler som inte säger den troende Greene någonting, och som heller inte tilltalar den visserligen vidskepliga men ändå på något vis sunda materialisten Ida: ”Att bli ett med den Ende, det var ett intet mot ett glas porter en solig dag. Hon trodde på andar, men man kunde inte kalla deras tunna genomskinliga existens för evigt liv.” De amerikanska sekternas hurtigt utilitaris-tiska religiositet utsätts också för Greenes drift — man minns det dråpliga stycket i ”Makten och härligheten” om Gideons Söner och deras patentrecept ”för att vinna affärsmännen för Kristus”. Men föraktet blandas med avund. ”Jag tycker synd om varje lycklig och okunnig människa som blir hopkopplad med någon av oss”, säger fader Rank i ”Hjärtpunkten”. Att den verkliga tron inte har något med önsketänkande att göra, visar Greene genomgående tydligt. Hos människor som redan har tron ter den sig, som redan framgått, ofta som en tung börda. För den som är på väg mot tron — en situation som för första gången utförligt skildras i ”Slutet på historien” — kan motståndet bli våldsamt — och det är väl tillåtet att anta att författarens egen tragiska erfarenhet a posteriori betingar den häftiga revolten hos de av hans romanfigurer som likt Sarah och Bendrix fåfängt söker fly för Guds ansikte. Men revolten förutsätter ju redan tron, vare sig denna är erkänd eller inte. Greene visar här på ett faktum som i litteraturen sällan understrukits med sådan styrka: att tron inte alltid skapar kärlek till sitt föremål, utan också kan frambringa hat. Hat därför att Gud bryter sig in som en ovälkommen främling i människans liv och helt omstörtar det, så att varje möjlighet till en tillvaro i lugn och ro blir utesluten. ”Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd” — detta bibelord har Greene sannerligen illustrerat. ”Folk dras ibland till vår tro därför att de föreställer sig att den förenklar saker och ting — men den enda förenkling som kan finnas i detta liv är frånvaron av tro” säger Greene i en tidskriftsartikel (Dieu Vivant nr 18). ”Slutet på historien” är en djupborrande studie i ambivalenta känslor, i kärlekshat, både mot människor och mot Gud. Frågan är om hatet för Greene verkligen är tänkbart sedan tron blivit medveten och erkänd. Maurice har när boken slutar ännu knappast erkänt sin tro, även om läsaren kan konstatera att den finns, men Sarahs hat övergår i kärlek i och med att hon verkligen fått visshet. ”Jag var inte längre rädd för öknen därför att du fanns där ... Du hade tagit emot mitt hat på samma sätt som du hade upptagit min otro i din kärlek och behållit dem hos dig för att visa mig dem efteråt, så att vi båda skulle kunna 508