GUNNEL VALLQUIST KATOLIKEN GRAHAM GREENE Vid ett bordssamtal för ett par år sedan yttrade Greene på tal om kritikernas möjligheter att förstå hans böcker, speciellt då ”Hjärtpunkten”: ”Evelyn Waugh, den katolske författaren, fördömde till en början boken men ändrade sedermera åsikt. Vad beträffar de icke-kristna kritikerna är de inte chockerade men visar en nästan total oförmåga att förstå, även de intelligentaste av dem. De är så långt borta från all kristen människouppfattning att de inte kan tränga in i min värld.” Greene har med detta uttalande inte gjort det lättare för den stackars kritiker som skall granska och försöka förstå hans romaner. Ä andra sidan ter det sig som en angelägen uppgift att klarlägga de religiösa motiv som otvivelaktigt utgör nyckeln till en fullständigare och djupare förståelse av hans verk. Jag skall här söka belysa några av de religiösa aspekter som tycks mig väsentligast i Greenes författarskap. Undersökningen skall begränsas till hans fyra viktigaste romaner: ”Brighton Rock”, ”Makten och härligheten”, ”Hjärtpunkten” samt ”Slutet på historien”. Man vet att Greene vid unga år konverterade till katolicismen av huvudsakligen formella skäl. Först senare blev tron en levande verklighet för honom. Men även om alla katolikers tro objektivt sett kan sägas vara densamma och därför onödig att gå in på när det gäller en individuell studie, så kommer den personliga erfarenheten att bli bestämmande för vilka av trons element som får starkast relief i den enskilda människans religiösa uppfattning. En undersökning av dessa element hos en författare är därför viktig och bör kunna leda till ökad förståelse för hela hans livssyn. För Greene ter sig tron i första hand som ett slags isolering från omvärlden; den troende är en ”invigd” som bär på en hemlig nyckel till världsgåtorna. Greene tillhör som katolik i England socialt sett en minoritet; därav isoleringskänslan — medan en katolik i ett land med övervägande katolsk befolkning kanske snarare skulle uppleva ett slags soli-daritetskänsla. Pinkie och Rose i ”Brighton Rock” går omkring i ständigt medvetande om att de genom sin katolicism är avskilda från den övriga mänskligheten; Scobie i ”Hjärtpunkten” vet sig leva i en annan värld än sin omgivning, och whiskyprästen i ”Makten och härligheten” är fruktansvärt ensam med sin tros förkrossande förpliktelse. Hos katoliker som tillhör en minoritet uppstår ofta ett slags triumferande överlägsen-hetskänsla gentemot majoriteten, som ”inte vet” — som om de själva hade spekulerat ut den sanning de utan egen förskyllan fått del av. Något sådant finner man inte hos Greene, åtminstone inte vare sig triumf eller jubel. Tron drabbar människan oavsett hennes vilja, hon kan inte göra sig av med den, om hon också skulle önska det. ”Precis som ett födelsemärke alltså”, konstaterar den engelska flickan i ”Makten och härligheten”. Tron kan emellertid ibland hos Greenes figurer framkalla ett slags glädjelös överläg-senhetskänsla (mera märkbar i ”Brighton Rock” än i de senare romanerna). Katoliken ”vet lösningen”, och om detta faktum kan inge en del människor ett slags ”frälsnings-visshet”, så lever däremot Greenes gestalter i det ständiga medvetandet om att de just genom sin vetskap kan bli fördömda, medan ”de ovetande” inte kan ”meritera sig” för 507