GUNNEL VALLQUIST som tvingar honom att handla stick i stäv mot allt mänskligt förnuft. Han vet just alltför väl att Guds kärlek är en fruktansvärd makt: ”Den kärleken skulle vi inte fatta. Den skulle till och med kunna se ut som hat. Den skulle skrämma oss — Guds kärlek ... Ack, en sån som jag skulle springa flera kilometer om jag kände den kärleken i närheten.” Tron ter sig alltså för Greene som ett outplånligt insegel, en tragisk bestämmelse som en människa inte kan fly från även om hon skulle vilja. Man har inte förstått mycket av vad saken gäller om man av de upproriska tonfallen i ”Hjärtpunkten” och ”Slutet på historien” drar den slutsatsen (som ibland dragits) att Greene skulle vara på väg från katolicismen. Endast den som är mycket utanförstående och mycket oförstående kan inbilla sig att man lämnar kyrkan därför att det ”kommit in ett element av protest i ens tro”. Tron är en realitet som inte frågar efter om man gillar systemet eller inte. Man kan kraftigt ogilla mycket i systemet och ändå veta att det är sant — ty det är inte det subjektiva gillandet som är normen. Greenes tro har en tragisk karaktär. Den är konfliktbildande. Den är paradoxal. För Sarah blir livet omöjligt sedan hon börjat tro. Jorden blir obeboelig. Greene ser i detta en fundamental sanning. Han känner därför avsky för allt som tenderar att skyla över paradoxen. Scobie älskar sin otäcka afrikanska håla därför att ”människonaturen inte har haft tid att förställa sig här. Himlen förblev orörlig på sin tillbörliga plats på andra sidan döden, och på denna sida frodades orättvisorna, grymheterna, nedrigheterna, som man på andra håll var så skicklig i att dölja.” På andra håll? Syftar han liksom i ovannämnda tidskriftsartikel på ”den nordiska stad som är en av Europas skönaste, vars tornspiror speglar sig i skvalpande vatten... där den sociala apparaten är den perfektaste i Europa... där nykterheten övervakas av myndigheterna ... där kristendomen är så gott som utdöd men maten god (?!) ... där man inte känner annat än likgiltighet — där det inte finns någon plats för hoppet, eftersom framtiden redan är inne.” Låt oss bortse från frågan om i vilken grad omdömet är orättvist — det intressanta är Greenes slutsats som uttrycker något väsentligt i hans kristna livssyn: ”Den kristne lever i ett gränsland mellan Gott och Ont, och i dessa trakter härjar rövare ... Där Gud är som mest nära, där finns också hans fiende, och där fienden inte finns, är det ibland omöjligt att finna Gud... I den lyckliga staden i det fredliga landet långt bakom stridslinjerna finner vi inte djävulen, och inte heller Gud. Vi vet att Gud är hos de stridande, där kampen står som hetast.” — Scobie finner Guds kärlek just mitt i ondskan och eländet. ”Här kunde man älska människorna nästan som Gud älskade dem, med vetskap om det värsta: man älskade inte en pose, en vacker klänning, en bedrägligt anlagd känsla.” Och whiskyprästen: ”Det var för denna värld som Kristus hade dött: ju mer av det onda man såg och hörde, desto starkare strålade glorian kring denna död.” ”Allt detta är en del av himlen — en förberedelse ... Kom framför allt ihåg: himlen är här.” Greenes trosuppfattning är vidare i hög grad ointellektuell. Till tron kommer man inte genom några resonemang. Sarah: ”Jag har fått tro som man får smitta. Jag har gått och blivit troende precis som man går och blir kär... Jag har aldrig förr trott på något så som jag tror nu. Det är jag säker på. Jag har aldrig förr varit säker på något.” Tron kommer till henne ”rätt som det är, utan anledning, som en doft...” Man finner här — lyckligtvis, måste jag för min del säga — ingen som helst motsvarighet till en Chestertons frustande logiska yttriumfer. Den enda verkan intellektuella resonemang kan ha på Greenes figurer är att de kan få dem på motsatta tankar. Smythes logiska bevisföring mot Guds existens driver Sarah till ”ett slags inverterad tro” — precis 510