KATOLIKEN GRAHAM GREENE som de skolastiska gudsbevisen kan befästa en ateist i hans tro. Sådana ”bevis” lämnar också Sarah alldeles likgiltig: ”Han talade mot argumenten för Guds existens. Jag hade faktiskt inte haft reda på att det fanns några — utom det fega behov att inte vara ensam, som jag har.” Att människans längtan sträcker sig bortom allt som det mänskliga kan bjuda — Augustinus’ inquietum cor nostrum, vårt hjärtas oro — det är det enda ”argument” som kan övertyga Greenes gestalter, och många med dem. Och när whiskyprästen ”argumenterar” så sker det på ett lika enkelt och ointellektuellt sätt: ”Det är bättre att inte tro ■— och vara modig”, säger en medfånge. ”Jag förstår”, svarar prästen. ”Och om man trodde att guvernören inte existerade, om vi kunde låtsas att det här fängelset inte alls var ett fängelse utan en trädgård, hur modiga skulle vi inte kunna vara då! Men när vi upptäckte att fängelset var ett fängelse, och att guvernören uppe vid plazan faktiskt existerade, ja, då skulle det inte spela så stor roll om vi hade varit modiga i ett par timmar.” Bortom alla resonemang finns trons verklighet — Pinkie försöker övertyga Rose och sig själv om att ”idéerna förändras och världen utvecklas”. Men Roses ”gotiskt fromma ansikte sade lika tydligt som ord att idéerna aldrig förändrades och att världen aldrig utvecklades: den bara fanns där för alltid som det förhärjade och omstridda området mellan två evigheter.” Och denna trons verklighet är naivt konkret: där sker underverk, som i ”Slutet på historien”, vare sig vi tror på dem eller inte. ”Under”, säger whiskyprästen, ”sker om och om igen — för Gud är närvarande på jorden. Det är bara så att man sätter ett annat namn på dem. Man vill inte säga att det är under, för det är ett ord som man inte tycker om.” — Till samma konkreta, enkla kategori hör sakramenten: Sarah är märkt av det dop hon inte vet något om; Pinkie och Rose vet att de inte är gifta när de inte ingår det sakramentala äktenskapet i kyrkan, Scobie vet att han profanerar den levande GRAHAM GREENE Detta något arrangerade foto härrör från en tidigare period i hans liv Kristus då han går till nattvarden utan att ha viljan att lämna sin synd, och whiskyprästen som inte ens förmår bedja längre, är viss om att ”med hostian var det annorlunda — att lägga den mellan en döende människas läppar var att lägga dit Gud. Det var ett faktum — någonting som man kunde ta på.” Den mest ”primitiva” katolicism alltså. Lika litet som man finner några intellektuella motiveringar för Greenes religiositet, lika litet finner man några estetiska. Scobie upptäcker plötsligt allt han har gemensamt med den portugisiska kaptenen: ”gipsstatyetterna med svärden i det blödande hjärtat; viskningarna bakom biktstolens gardiner; mässhakarna och det levande blodet; de dunkla sidoskeppen och de invecklade rörelserna, och någonstans bakom alltsammans kärleken till Gud.” Ingen av Greenes gestalter, inte ens hans präster, ägnar sig åt vare sig estetiska, teologiska eller mystiska spekulationer. Här ligger en påfallande skillnad mellan Greene och de flesta 511