JOHN HAYWARD BREV FRÅN LONDON När jag var liten brukade jag leka litteratör. Denna absorberande låtslek höll mig tyst och stilla i timvis på vinden i mina föräldrars hus. Jag lade en stadig grund av gamla inbundna årgångar av Punch och byggde på tre sidor upp travar av böcker som jag lånat från barnkammaren. Jag brukade sitta hemtrevligt gömd bakom detta bröstvärn, utrustad med flaskor med olikfärgat bläck, pennor, radergummin, pappersklämmor, sax och klister för att sätta fart på fantasin, och drömma om litterär ryktbarhet under kommande år. Det enda inslag i denna barnsliga dröm som blivit verklighet i mitt liv som vuxen är det till tänderna rustade skrivbordet med de utströdda skrivdonen. När jag nu som medelålders betraktar mitt skrivbord bekräftar allt jag där ser att jag åtminstone är ohjälpligt intrasslad i det litterära livet, även om jag inte kan göra anspråk på att spela den ledande roll i det som jag en gång så brinnande eftersträvade. Lexikon och uppslagsböcker, de oumbärliga verktygen i den litteräre gesällens verkstad har ersatt kvartovolymerna av Punch och är ständiga inslag i de omgivande högarna av tryckt och otryckt. Dessa avlagringar, som skiftar och växlar och skulle flyta över alla gränser om de inte regelbundet städades bort, består av de aktuella böcker, broschyrer och brev som speglar en sida av mitt privata litteraturintresse och av den litterära världens allmänna tillstånd från den ena dagen till den andra. När jag t. ex. i dag betraktar vänstra sidan av mitt skrivbord lägger jag genast märke till spaltkorrekturet på ”Young Men Waiting” eftersom det kom för en timme sedan. ”Young Men Waiting” är Chapman Mortimers tredje roman — han har förut utgivit ”A Stranger on the Stair” och ”Father Goose” — och med en viss olust ser jag att jag måste skriva en reklamtext till omslaget. Till dess kvällsposten hämtas kommer korrekturet att utgöra ett lämpligt stöd för dagens post — till skalden George Barker som nu bor i en vedhuggares stuga i Sussex, till redaktören för The Book Collector angående annonsering i pressen och den första, indragna upplagan av ”Alice i Underlandet” och ett brev till The Society of Herbalists (en förening för kännare av gammal örtvisdom) som avböjer inbjudan att tala vid öppnandet av den första offentliga utställningen av deras utsökta samling gamla örtaböcker, illustrerade botaniska arbeten och avhandlingar i alkemi. (Den som är intresserad av dylika ämnen och besöker London bör lägga sig vinn om att bese detta enastående och nästan okända bibliotek.) Längre till vänster ligger ett exemplar av ”Sara”, av Restif de la Bretonne, köpt med ledning av en katalognotis från försäljningen av tredje delen av det berömda Wilmerding-biblioteket, där den beskrevs som bättre i sitt slag än ”Manon Lescaut”. Det kan kanske vara på sin plats att varna envar som är lika okunnig som jag var, att detta efter min mening är ett ohållbart påstående. Därbred-vid ligger bibliografens ”nya testamente”, professor Fredson Bowers ”Principles of Bib-liographical Description”, som omsorgsfullt måste läsas om innan dess lärde författare i höst kommer till London på sex månaders besök. Under den ligger en volym av Saint Evremond, som landsflyktig bodde i London under 1600-talets fyra sista decennier och (överraskande nog eftersom han var f. d. ka 526