KONSTNÄREN I FÄNGELSE namn. I de sista orden i ”De profundis” hade Wilde lovat att hädanefter identifiera konst och lidande med varandra. ”Balladen om fängelset i Reading” skulle infria detta löfte genom att bilda slutpunkten för den svindlande färd som hade fört honom från salongernas konst, där var och en hos de övriga endast avlyssnar sig själv, till fängelsernas där alla celler upphäver samma ångestskri som den man som mördas av sina likar. Chocken vid denna upptäckt kan kanske leda till en annan missuppfattning, som blint identifierar hela livet med lidandet. Men i detta ögonblick kan Wilde endast bli föremål för vår beundran och ömhet; det är hans tid, den värld där han lever som ensam bär ansvaret. I själva verket ligger hos slavsamhällen som vårt eget skulden just i att lidande och slaveri är nödvändiga för att vi skall kunna urskilja en sanning som dock finns även i lyckan, när hjärtat kan bära upp den. Hur mycket större är inte i stället den människas seger som genom lyckan kan höja sig till askes? Men om det gäller dem som av en eller annan anledning, antingen därför att de är födda därtill eller genom böjelse, endast — enligt Saint-Justs definition — kan föreställa sig lyckan som något avskräckande, då är lidandet ett av sanningens ansikten, om också det minst ädla. Slavens sanning är dock mer värd än herremannens lögn. Sedan Wilde genom lidandet hade höjt sig över all fåfäng-lighet, strävade han likväl mot den stolta lycka som han kunde finna bortom olyckan. ”Till slut måste jag lära mig att vara lycklig”, sade han. Han var det inte. Det mödosamma sökandet efter sanningen, kampen mot allt som i fängelset drar ner människan är nog för att uttömma själens alla krafter. Efter ”Balladen om fängelset i Reading” skrev Wilde ingenting och han fick säkerligen erfara det out sägliga lidande det innebär för en konstnär att veta geniets vägar utan att ha kraft att vandra dem. Fattigdom, fientlighet och likgiltighet hos medmänniskorna fullbordade hans olycka. Den värld han hade levat för måste ha varit medveten om att för alltid ha blivit dömd av tukthusfången och att domen var rättvis. Det var därför den ignorerade den man som en gång hade varit medelpunkten vid dess tomma fester. Och samtidigt som denna värld för andra gången dömde sig själv fördömde den skalden, inte för brottet att ha varit ytlig, utan för fräckheten att ha varit olycklig. Till och med Gide medger att han kände sig besvärad när han träffade Wilde i Paris då denne var fullständigt utblottad och inte längre skrev någonting. Tydligen lyckades han inte dölja detta tillräckligt väl, eftersom Wilde fann sig föranlåten att yttra följande ord: ”Man ska inte vredgas på den som är drabbad av olycka.” Under den tid Wilde levde i fattigdom och isolering, utan att kunna producera något medan han ibland drömde om att återvända till London för att åter bli ”livets kung”, måste han säkerligen ibland ha haft känslan av att ha förlorat allt, till och med den sanning som uppenbarades för honom på en fängelsegård. Men han misstog sig. Han lämnade oss ett kungligt arv: ”De profundis” och ”Balladen om fängelset i Reading”. Vid sin död bodde han på en av de smågator på vänstra stranden av Seine där konsten och arbetet sida vid sida för samma kamp för tillvaron. Men att det enkla folket från Rue des Beaux-Arts gick i den fattiga begravningsprocessionen i stället för de lysande vännerna från forna tider vittnade just om att han hade blivit en annan och ädlare människa och lät de invigda förstå att en stor konstnär som nyss hade fötts nu hade gått bort. Översättning av Eva Alexanderson Denna artikel, som inte tidigare publicerats, har BLM erhållit genom Centre Européen de la Culture, Genève. 525