JOHN HAYWARD under morgondagens anhopningar, en offert från Cambridge University Press på tryckning av den utförliga katalogen över Lord Rothschilds utsökta bibliotek med engelsk 1700-talslitteratur, som han skänkt till Trinity College i Cambridge, en tryckt förteckning över moderna litterära autografer i Pierpont Morgan Library, ett antal antikvariatskatalo-ger, däribland en i vilken jag hade turen att för en vecka sedan återfinna det exemplar av en sällsynt upplaga av Rochesters ”Poems” som för sex år sedan under mystiska omständigheter försvann från mina hyllor, ett långt brev från Amerika om förlorade eller försvunna manuskript av Ruskin, i synnerhet de som skulle fylla ut luckorna i historien om hans olyckliga äktenskap och till sist Sir Harold Williams tre Sandarsföreläsningar vid universitetet i Cambridge om ”Gullivers resor”, vilka väntar på recension. Vad ögat ser vid en flyktig granskning som denna av råmaterial och verktyg för arbetet vid en given tidpunkt, är bara den yttre synliga bilden av en rad aktuella litterära intressen och sysselsättningar, som inte går att beskriva i objektiva ordalag. Varje sak i det inventarium jag har gjort upp är sålunda knuten till ett komplex av tankar och känslor som inte kan reduceras till en katalog över händelser på det mentala och känslomässiga planet. Men en tanke som hör ihop med alla dessa skilda litterära verksamheter har ändå kommit och gått i min hjärna medan jag skrivit denna artikel — tanken på den förlust som drabbat engelskt liv och engelsk litteratur genom Desmond MacCarthys död. Det är inte lätt för en utländsk läsare att föreställa sig omfattningen och arten av denna förlust. På sitt blygsamma vis nöjde sig Mac-Carthy med titeln litteratur journalist (ett uttryck som jag skulle tro att han har hittat på) och kunde lika litet övertalas eller driva sig själv till att skriva böcker som att svara på brev, komma ihåg sammanträffanden eller punktligt iaktta någonting. Ehuru det vaga och lättjefulla i hans irländska läggning bi drog till den enorma charm som attraherade alla han träffade, inser man vemodigt att dessa egenskaper också hindrade honom från att någonsin gripa sig an med mer än sitt kritiska pensum för veckan, först i New Sta-tesman och sedan i Sunday Times, och därigenom från att lämna efter sig något spår av sitt livslånga intresse och sin glädje över människor och böcker, mer varaktigt än hans vänners minnen. Halvt humoristiskt, halvt ångerfullt brukade han tala om samvetskval över sin brist på ihållande flit men de blev aldrig starka nog för att besegra vad som i själva verket var inneboende oförmåga. Han lät sig inte ens övertalas att samla sina essayer och utan hans vän Lord Eshers nit skulle vi inte ha ens de få volymer där hans bästa litteratur- och teaterkritik lyckligtvis finns bevarade. Han föredrog att tala om folk och böcker i stället för att skriva om dem och brukade alltid sätta pennan till papperet först i absolut sista stund, när springpojken från tryckeriet redan väntade utanför dörren och hans sekreterare nästan nått förtvivlans gräns. Men hur stimulerande och njutbar, hur givande och bildande var inte hans konversation! Som man kunde vänta sig var han en idealisk radiotalare och det är trösterikt att veta att BBC har upptagningar av hans föredrag, som för dem som aldrig träffade honom själv bevarar, inte bara den melodiska klangen i hans röst, utan också det intima och förtroliga i hans framförande. När han talade i radio lät han aldrig som om han vände sig till en osynlig publik med ett förberett manuskript, han talade som till vänner, naturligt och så att man skulle ha trott att han improviserade. Jag tror att detta var en naturbegåvning, ehuru han efter sin långa erfarenhet som teaterkritiker visste mycket om talandets konst och teknik. Det var framför allt i sin konversation som han vägledde, lärde och inspirerade yngre män i deras plikter som kritiker och litteraturjournalister. Han älskade att hjälpa sina kolleger och kunde sätta till timmar på att ändra 528