BREV FRÅN LONDON i deras manuskript. I New Statesman skrev han under den passande pseudonymen ”Den vänliga höken” och under hans välvilliga örnöga fullgjorde kritiker som Raymond Morti-mer, Peter Quennell, V. S. Pritchett och Cyril Connolly sin lärlingstid. Jag är stolt och tacksam över att minnas att även jag gått i lära hos honom. Det är nu ett kvarts sekel sedan jag för första gången träffade honom på hans rum hos New Statesman och han talade i en timme om Charles Levers romaner i stället för att skriva sin veckoartikel, innan han skickade i väg mig med den första bok jag någonsin anmält — en volym av Lockes brev. Senare skulle jag komma att träffa honom regelbundet, när han från ett gårdsrum i Lord Eshers hus i Mayfair redigerade Life and Letters och det var där jag en eftermiddag skrev senare hälften av hans artikel till Sunday Times åt honom, eftersom han var alltför tagen av tandvärk för att göra den färdig. Liksom Max Beerbohm och Bert-rand Russell, som nyligen firat sina åttioårsdagar, tycktes Desmond MacCarthy aldrig bli gammal, eftersom han aldrig upphörde att njuta av livet och samvaron med sina medmänniskor, i synnerhet ungdomen, och fast han på senare år led mycket av en nervpå-frestande och nedbrytande astma och ibland var böjd att se med otålighet på vad som tycktes honom vara det fula och ouppfostrade hos en del modern konst och dikt fortsatte han ända till slutet att ägna den aktuella litteraturen det livligaste intresse. För min generation var Desmond MacCarthy den siste av de äldre kritiker på Sir Edmund Gosses linje vilka i sin regelbundna kritik uppehöll en stark känsla för ansvar och omdöme. Jag är själv djupt medveten om det inflytande som han omärkligt utövat på min egen inställning till litterär journalistik och i synnerhet när jag, som vid skrivandet av detta Brev från det London där han levde hela sitt liv, gör ett uppehåll för alt betrakta vad jag har under arbete. Mitt intresse och mina skyldigheter mot var och en av böckerna och handskrifterna på mitt skrivbord i detta ögonblick skulle indirekt kunna återföras på det exempel och de råd han gav mig i början av min bana. Tillsammans med många andra skribenter av min egen generation skattar jag mig lycklig att i honom ha haft en så klok lärare och vän. 4 BLM 1952 VII 529