FÖR BOKSAMLAREN av all dekor och alla ridåer — allt detta ersättes med strålkastarljus. Det anmärkningsvärda är inte heller själva stilen som ibland kan påminna om att försök liknande detta även gjordes under tjugotalet (det är inte för inte som Piscator under nästa säsong kommer att sätta i scen en föreställning av Tolstojs ”Krig och fred”). Det nya är hänförelsen, andan och den konstnärliga uppriktigheten och noggrannheten. Det är även frapperande att se att de pjäser som väckt den livligaste anklangen är ”heroiska” stycken av ett snitt som man nästan hade varit böjd att anse strida mot denna realistiska och cyniska värld; ”Le Cid” och ”Prins Friedrich von Homburg” har varit Vilars stora framgångar. Detta betyder inte att Vilar inte vågar sig på nya och även rätt exklusiva saker, som Henri Pichettes poetiska drama ”Nuclea”, en sorts svallande diktverk om världens utveckling, diktaturen, kriget och kärlekens seger över det onda. Pichette, som hemförde en avgörande seger med sin förra pjäs ”Epi-phanies”, låter ordet ersätta handling och intrig. Han är en av de mest markanta företrädarna för en modern poetisk teater som strävar efter kosmiska mått. Detta är, i en annan riktning än Montherlants eller en Maul-niers försiktigt lyriska och tämligen konventionellt deklamatoriska pjäser, ett utslag för den ”litterära” tendensen som försöker förnya teatern. Även om man kan säga att det i alla tider varit författarna som med nya verk och nya krav på föreställning och skådespelare har förnyat teatern (när skådespelarna förmått författarna att skriva enligt sina idéer har det ofelbart lett till misslyckanden) måste man dock ställa sig en aning tvivlande inför en pjäs som ”Nuclea”. Frågan är om den moderna poesin, med sitt ytterst koncentrerade bildspråk, där mellanleden uteslutes, kan skapa teater. Det har redan sagts att den moderna poesin skulle vara mera ”optisk” än ”melodisk” och om än detta är ett påstående som inte stämmer alltigenom måste man dock erkänna att en dialog eller rättare sagt växelsång som grundar sig på den nuvarande poesins uttrycksmetoder har en övervägande chans att gå åhörarens fattningsförmåga förbi. Det visar sig att ett konventionellt språk trots allt är mera effektivt och kanske är det en sådan känsla som förmått Pichette att skriva andra hälften av sin pjäs på regelrätta alexandriner. Det märks omedelbart att det är en förlegad lösning — alexandrinen har en beklaglig tendens att låta som julklappsrim. Den uppsättning som kostats på pjäsen var synnerligen intressant: Calder stod för den ”byggnadsställning” som utgjorde den enda dekoren tillsammans med ett antal mobilier, vilkas effekt var synnerligen frapperande. Tack vare högtalare runt hela salen kunde ljud och röster slungas över åskådarna från alla håll — något som otvivelaktigt tvingade varje åskådare att känna sig som ett med scenen och som dessutom gav en egendomlig och tilltalande känsla av rummets rundhet. I denna miljö, ackompanjerad av vinanden och krevader i alla hörn, steg dikten upp, bitvis fängslande, men i stort sett en besvikelse — för var frapperande bild måste man utstå strof efter strof av obegripligt bildspråk som smälte samman med högtalarnas buller. FÖR BOKSAMLAREN En okänd debut Ragnar Holmström debuterade 1924 med romanen ”Den långa resan”, om man får tro tillgängliga uppslagsböcker och Kungl. Bibliotekets katalog. I själva verket ägde emellertid hans debut rum två år tidigare — den då 28-årige Holmström utgav 1922 den lilla volymen ”Den kinesiska muren” på Kooperativa Förlags- och Bokhandelsförbundet. Bokens huvudinnehåll är en ”civilheroisk” verskomedi, som skildrar en ung dramatikers veder mödor när han söker få sitt stycke antaget. Teaterdirektören är likgiltig och den litteräre rådgivaren, en skald, högfärdig, men med hjälp av primadonnan får författaren ändå sitt stycke accepterat. Han är dock för stolt att tåla en sådan behandling och går igen. Man gör inte Ragnar Holmström någon rättvisa genom att betrakta stycket som annat än ett tidigt försök, av huvudsakligen biblio-grafiskt intresse. Rätt festliga är dock dialogerna mellan direktören och hans smakråd: 533