TEATERSÄSONGEN I PARIS Pé, som vi känner från ”Ardèle” (”Älskar — älskar inte”). I den nya pjäsen fortsätter den makabra äktenskapsdansen från ”Ardèle”, men när nu strålkastaren riktas på dessa groteska par begär man större mänsklig volym av generalen och hans hustru. Trots generalens långa förklaringar, trots att man tankemässigt kan få klart för sig hans läggning och hans tragedi, förblir han dock en marionett i ett grymt spel. Anouilhs äktenskapshelvete är skildrat med förtvivlan och en bitter komik, men utan det hat som ensamt hade kunnat skänka det liv. Fastän dialogen innehåller uttryck som chockerat en del av den ibland litet stela franska kritiken, förblir den alldeles för snäll. I sin behandling av generalen har Anouilh hejdat sig på halva vägen: han har inte velat göra honom så rå och grotesk som han borde vara, utan har försökt framhäva det naiva, barnsligt oförstörda hos en gubbe som hos pigor och garnisonsstäderskornas lätta garde söker tröst för ett misslyckat äktenskap och en ofullgången kärlekshistoria. Frågan är om inte just denna barnsliga sida hade kommit fram bättre om Anouilh vågat driva sin figur ännu längre. Den tomma frenesi som utmärker vissa partier av dialogen i ”La valse des toreadors” är ett genomgående drag i Marcel Aymés succéspjäs ”La tete des autres”. Framgången måste i ganska stor utsträckning tillskrivas den skandal som de till premiären inbjudna juristerna inte försummade att ställa till. ”La tete des autres” är ett hätskt och tyvärr ofta berättigat anfall mot korruption inom förvaltning och rättsväsen, mot dödsstraffet, mot borgerskapet. Anfallet är emellertid så våldsamt att det mister en del av sin udd — på samma sätt som ett överdrivet vredesutbrott. Författarens avsikt att såra och döda under skydd av en satirisk fars är uppenbar, men han förgår sig och missar sitt mål. Ingen har lust att tro att en åklagares små barn med iver väntar att pappa skall komma hem med den anklagades avhuggna huvud i portföljen och ingen har heller lust att skratta åt det. Givetvis förekommer roliga repliker och träffande uttryck, dråpliga scener och komiska effekter men känslan av obehag stiger dock undan för undan allt starkare fram medan detta omänskliga spel av sprattelgubbar pågår. Intrigen kretsar i grund och botten kring en kvinna som är gift med en åklagare, älskarinna till en annan och dessutom mera tillfälligt älskarinna till den anklagade, en 532 jazzmusiker som hon inte gjort en gest för att rädda, trots att hon kunnat skänka honom ett säkert alibi. Inte nog härmed, i och med att den anklagade lyckas rymma och begär upprättelse av henne och de båda åklagarna, försöker hon ta livet av den besvärlige mannen. Under hela stycket överhöljes denna kvinna, som sålunda framställes i den mörkaste dager, med skällsord och de mest råa tillmålen medan hon själv visar den mest ohöljda cynism. Pjäsen som hade ett helt annat syfte drives härigenom att falla ytterligare vid sidan av sitt ursprungliga mål. Ett måste emellertid erkännas, nämligen att pjäsen ”håller scenen” och drar åskådaren med sig. Frågan är emellertid om inte den indignation författaren velat väcka skulle vara starkare och uppriktigare om man inte hela tiden måste kämpa mot de olustkänslor själva pjäsens anda inger. En ny teater De stora teaterhändelserna har en helt ny teater stått för: le Théåtre National Populaire under ledning av Jean Vilar. Helt ny är den förstås inte, den har länge fört ett tynande liv i Théåtre de Chaillots jättelika salar men först nu kan den sägas ha levat upp. Vilar, som sedan länge gjort uppmärksammade föreställningar i Avignon varje sommar, har inom ramen för sin nya verksamhet tagit upp en del av sina tidigare instuderingar, bl. a. Cor-neilles ”Le Cid” med den utomordentligt populäre och sympatiske Gérard Philippe i huvudrollen. Bland de nya pjäser han har satt upp kan nämnas Kleists ”Prins Friedrich von Homburg”, Molières ”L’Avare” och Bertold Brechts ”Mère courage”. För första gången på länge har det gjorts ett konsekvent försök att åstadkomma en folklig teater — inspirerad av Firmin Gémiers anda. Vilar och hans trupp har spelat i Paris’ förstäder, antingen i redan existerande teatrar som i Suresnes eller i fabrikshallar och i tält. Emellanåt har pjäserna visats på de stora teatrarna inne i staden: Théåtre des Champs-Elysées och Palais Chaillot, med en enorm publiktillströmning. Efter olika turnéer i landsorten och utlandet har Vilars trupp framfört ”Le Cid” på gården framför Nationalarkivets vackra gamla palats och i juli har den som vanligt framträtt i Avignon. Det anmärkningsvärda är inte de storartade uppsättningarna utan snarare avsaknaden