NOTISER Psaumes de Penitence. Flandern 1500 stil var lockande men hade knappast de absoluta kvaliteter man ville söka. En ”Chronique de Toumai” från senare delen av 1400-talet exponerade en enormt vacker textyta med väldiga marginaler och lockade dessutom (genom ljusbilderna) med groteskt komiska och en aning anstötliga scener. Lockelsen avvisades. Men nu är också idealet inringat. De franska biblarna från 1200-talet, både de små ”universitetsbib-lama” i litet handboksformat och framför allt en troligen parisisk praktbibel med en rikedom av initialer i rytmisk färgväxling mellan rött och blått, vann en definitiv seger. Pikturens absoluta perfektion, textytornas oändligt fina proportioner, den måttfulla ini-tialornamenteringen och det asketiska anbringandet av ett bordyrband i en av marginalerna skapade hos dessa böcker en helhetsverkan av absolut boklig skönhet — och användbarhet, som endast ett par italienska biblar med likartade kvaliteter men en något rikare illuminering kunde tävla med. Ägandebegärets farliga demoner började stiga mot ytan och måste jagas tillbaka med vetgirighet och kuriositeter. Till kuriositeterna vill jag gärna räkna den monstruösa företeelse som är vida berömd under namnet ”Djävulsbibeln”. Denna produkt av etthundrasextio åsneskinn och en förvriden människohjärna är bokmåleriets stora cirkusstycke, en hårresande mammut bland ädelstenar. (Tyvärr fick man inte se en textsida — ett försök att muta vaktmästaren för att få bläddra i åsneskinnen avvisades.) Att begreppet miniatyrmåleri eller ordet bokilluminering kan ges en mycket elastisk innebörd gav utställningen även i övrigt skiftande belägg för. Så var till exempel en del av de tyska 1400-talshandskrifterna knappast illuminerade i vanlig mening utan snarare försedda med på ganska fri hand utförda kolorerade teckningar, mer eller mindre okänsligt placerade i texten. Illuminerade kan man inte heller kalla några rörande primitiva exempel på svensk bokkonst från 1400-talet — men oemotståndligt var i alla fall det äppelkin-dade äkta par som illustrerar Giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag. Så får också kuriositeterna bidra till det oförglömliga intrycket av denna i alla avseenden märkliga och beundransvärda utställning. NOTISER Från Rangoon huvudstaden i Burma, berättar en brevskrivare till BLM att landets premiärminister, U Nu, debuterat som dramatiker, ett steg som torde vara ganska ovanligt bland hans ämbetsbröder, vilka som regel inskränker författarskapet till någon volym memoarer när de blivit ”elder statesmen” eller möjligen har några romaner från ungdomen bakom sig, som Dis-raeli. U Nu framträder inte bara av litterär ärelystnad. Hans skådespel ”Folket segrar trots allt” är ett direkt inlägg i det burmanska inbördeskriget och skildrar hur en by slits mellan kommunisterna och regeringstrupperna. Bönderna är likgiltiga för ideologier, men blir till sist sin buddhistiska religion trogna. Regeringens sak triumferar alltså, men framför allt understryker dramat enligt vår rapportör det meningslösa lidande som kriget vållar det olyckliga folket — om någon målning i rent svart och vitt är det enligt honom inte fråga. Albert Camus har i ett utomordentligt skarpt brev till Unesco protesterat mot att Spanien vunnit inträde i organisationen. Han anser det totalt emot dess syfte att landet under Francos regim — liksom något annat diktaturland — blir medlem och pekar bl.a. på det otänkbara i att flytta Unescos vandringsutställning över de mänskliga rättigheterna till Madrid. Han förklarar sig skola verka för att författare och konstnärer i fortsättningen skall bojkotta organisationen, ”som just offentligt dementerat all sin tidigare verksamhet”. Carl Zuckmayer har nyligen fått staden Frankfurts Goethepris på 10 000 DM. Han har också utnämnts till hedersbor-gare i sin födelsestad Nackenheim, vilket bör vara honom en nästan lika stor ära, eftersom stadens in 554