DE GYLLENE BÖCKERNA av ÅKE JANZON Man kan naturligtvis gå till Nationalmusei stora utställning av illuminerade medeltida manuskript med mycket växlande ambitioner. Man kan stanna i vörd-nadsfull begrundan inför relikerna, falla i hänryckning inför smyckena, med kallblodig nyfikenhet granska kuriositeterna, eller man kan mitt i denna lysande exponering av medeltida konst leta efter den ideala boken. Det är svårt att inte falla för alla dessa frestelser på en gång — nästan lika svårt som att med torftiga glosor söka ge en uppfattning om den rikedom på intryck som denna stora uppvisning av de förnämsta handskriftsskattema i Sverige och Danmark skänker. Till en början är det givetvis relikerna, de äldsta och de unika rariteterna, som fordrar den största uppmärksamheten. Här har ”Codex argenteus” inte ens i denna lysande omgivning någon konkurrens — man vill nästan förebrå den eljest så utomordentliga och instruktiva katalogen att den i sin beskrivning glömmer att inskärpa att vi här står inför det praktiskt taget enda större textmonument på gotiska som finns bevarat. (Men det förutsättes kanske bekant.) Den sällsamma klenoden var emellertid inte närvarande in corpore, och det enstaka lägg som fick markera dess existens gjorde ett ändå skugglikare intryck än det för obeväpnade ögon lika oläsbara purpurpergament som var uppslaget i Kungliga Bibliotekets största stolthet ”Codex aureus”. I gengäld glödde den bysantinska ”Basilii Magni Ascetica” som en ikon, och en annan bysantinsk raritet prunkade med en framställning av Salomo som i stil och komposition bevarat åtskilligt av den specifika tjuskraften i senantikt måleri. Bland de övriga äldsta monumenten hittade man inte bara italienska, anglosachsiska och bysantinska handskrifter utan också nordiska — framför allt den samling regler för kanikema i Lund på 1120-talet som kallas ”Necrologum Lundense”. Detta, ”det äldsta i Norden avfattade handskrivna dokument vars original bevarats”, visade en enspaltig sida med piktur och initialomament präglade av en mycket hedrande stram elegans. Utställningens väldiga uppbåd av prakthandskrifter från medeltidens senare århundraden gör nästan ett besök till ett gatlopp mellan smycken som (ur juve-lerarsynpunkt) kulminerar i konfrontationen med 1400-talets tideböcker. I överrik utsmyckning med or-namenterade initialer och blomsterbordyrer med djur och drolerifigurer, en överbordering av boksidan som nästan kommer bokkaraktären att försvinna, tar kanske helgonkalendrar och tideböcker från det holländska 1400-talet priset. I fråga om helsidesminia-tyrer är det de senmedeltida böckerna från Flandern som är farligast i lockelse och förförelse. Vem kan motstå den underbara ”Psaumes de Penitence” med dess oändligt graciösa scener ur Davids liv eller det ännu mer förvärldsligade ”Psalterium feriatum” med sin nålfina subtilitet i bordyrens blommor och flyg fän? Samma finess utmärker också en bönbok från Nordfrankrike eller Flandern, vars uppslag visar ett möte mellan Maria och Elisabet — ett elegant möte mellan två damer av värld medan en man av folket stapplar förbi. I den tidebok från Tours vars utsmyckning anses härröra från ingen mindre än Jean Fouquets ateljé är utsmyckningen så överväldigande att den utsökta bild som är inmålad i initialen tar nästan lika mycket plats som sidans text. Smyckekaraktären har nått sitt maximum av överdåd och mättnad. Det är emellertid knappast bland dessa klenodier vi finner den ideala boken, den som med all finhet bevarad ändå i första hand är skrift att läsa. Naturligtvis kunde man söka den bland 1300-talets ståtliga lyxutgåvor av kyrkorättsliga handböcker. Men dessa, till exempel det ståtliga ”Decretum Gratiani” (smyckad av Maitre Honoré) med sina kommentarier i petit inramande grundtexten, hade alltför mycket av kyrko-maktens tyngd och juridiska gloria för att riktigt hänrycka oss. En Aristoteles i fransk-italiensk bland- Psalterium feriatum. Gent-Brügge efter 1500 553