KOMMENTARER OCH NOTISER Radion och boken är en konstellation som får särskild aktualitet så här års. Den svenska radion har sedan många år brukat följa nyutkommen litteratur i en serie krönikor, där olika recensenter meddelar sina synpunkter på viktigare böcker. Man har då och då sett eller hört att dessa krönikor förde en något osäker tillvaro, men de har hållit sig kvar utan mer väsentliga förändringar. I höst tycks emellertid sådana vara förestående. Dels har man inskränkt antalet krönikor, dels har man också gjort dem kortare: tiden för varje krönika har i de flesta fall minskats med en tredjedel. Detta innebär emellertid inte att Radiotjänst negligerar litteraturen, snarare en viss omsvängning i fråga om sättet att presentera den. Man har i större utsträckning gått över till ”rörliga” program, med diskussioner och auditiva illustrationer av annat slag, kring böckerna liksom kring film och teater. Man vill gå ifrån den ”reproducerande” typen av program, som efterbildar en annan kommunikationsform — i detta fall tidningarna — och finna något som svarar bättre mot radions egna verkningsmedel. På en liknande tankegång är också Bokutredningen inne, när den i förbigående tar upp radion som propagandamedel för boken. ”Lyssnaren har — särskilt om han är litet ovan vid ämnet för föredraget — ett legitimt krav på omväxling, som icke uppfylles av den nuvarande litteraturkrönikan.” Frågan gäller naturligtvis här till vilken kategori av lyssnare radions litterära program bör vända sig. Givetvis bör en del av tiden ägnas åt upplysning för dem som ännu är ovana vid att läsa böcker. Men får man tro ut redningens Gallupundersökning är inte mindre än 63 % av de vuxna svenskarna regelbundna bokläsare och alltså så långt komna att de bör kunna följa även annat än den mest populärt serverade informationen. Radion ägnar f. n. litteraturen ett stort och växlande intresse. Radioteatern ger en mycket skiftande och sammansatt bild av nytt och gammalt inom dramatiken, principiella frågor och aktuella stridsämnen diskuteras i särskilda program och man kan ibland ge stort utrymme även åt en enskild bok, nyligen t. ex. Gustaf Hellströms senaste roman. Den exklusivare nya litteraturen har fått ett spelrum fram på nattimmarna, skolradion och husmorspro-grammen förbiser inte heller boken. Inget kommunikationssätt kan heller i längden bevara former som är föråldrade och kan ersättas av bättre. Fråga är emellertid om litteraturkrönikorna verkligen är mogna för att räknas dit. Varje föredrag måste ju i så fall vara ”reproducerande” liksom också ett stort antal skådespel som inte skrivits för radion. Skådespelen måste bearbetas och lämpas för mikrofonen, säger kanske någon. Men det måste ju de litterära föredragen också. Radiotjänst har bland sina medarbetare på det området flera ypperliga berättare och tolkare — t. ex. Margit Abenius, Ivar Harrie, Erik Hj. Linder — som levande och suggestivt kan presentera en bok, utan tyngande föreläsningston, som i ett personligt samtal. Säkert har många genom dem fått impulser till nya litterära fynd och utflykter och säkert finns ännu några sådana talanger att upptäcka. Meningen är tydligen inte att avskaffa krönikorna, utan att ha dem som led i ett mer skiftande sätt att presentera litteratur. Omväxlingen och de nya idéerna hälsar man gärna välkomna, men hoppas att den personliga re 563