KOMMENTARER OCH NOTISER kommendationen, som spelar så stor roll när det gäller böcker, ändå får hålla sig kvar på ett rimligt utrymme. George Santayana avled en av de sista dagarna i september, nära 89 år gammal. Han räknas i allmänhet till amerikansk litteratur — han fick sin uppfostran i USA och skrev på engelska — men hans härkomst var spansk och han förblev spansk medborgare. Han var alltså landsman till två författare av likartad typ som framför allt under 1920- och 30-talen spelat stor roll i den kulturella diskussionen — José Ortega y Gasset och Miguel de Unamuno. Santayana (som egentligen hette Jorge Ruiz de Santayana y Borrais), debuterade 1894 med en diktsamling och lät den följas av en verstragedi och några estetiska avhandlingar. På 1900-talet utkom hans huvudarbeten, som utgörs av breda filosofiska undersökningar, framförda med en lysande stilkonst och kryddade med syrliga maximer av typen ”En fanatiker är en man som fördubblar sina ansträngningar när han förlorat målet ur sikte”. Amerikanska författare beundrade Santayana som stilist men de följde inte hans filosofiska lärdomar har det sagts. En viktig insats gjorde han dock i striden mot de s. k. brahminerna, de förfinade, lätt sterila puritanska kritikerna från Nya England. Santayana bekämpade dem båda i sina fackarbeten och i den roman, varmed den 72-årige filosofen 1936 överraskade världen. ”The Last Puritan” (”Den siste puritanen”) är romanen om den siste ättlingen av en gammal rik bostonfamilj, som löpt linan ut i fråga om puritanism. Hjälten har ärvt livsåskådningen i så extrem form att den inte passar för världen, han finner ingenting att sätta i stället och möter ett tragiskt slut med samma kraftlöshet och brist på hopp som den siste Buddenbrook i Thomas Manns roman. ”Den siste puritanen” blev till Santayanas egen oerhörda förvåning en stor framgång 564 men han brydde sig aldrig om att söka upprepa den. Ännu några specialarbeten plus memoarvolymen ”Persons and Places” från 1944 blev hans sista verk. Under andra världskriget bodde han i Rom, skyddad av sitt spanska pass, och besöktes efter 1944 av några gästande amerikanska författare, som med undran och respekt skildrat den gamle herrn som sett och läst det mesta och bar sin lärdom med sådan grace. En kollega som vi gärna vill reklamera för är Aksel Sandemoses Ärstidene. Denna unika publikation utges kvartalsvis från författarens gård vid Risør i Sydnorge och skrivs helt av honom själv. Ärstidene startade på nyåret 1952 och hittills har tre häften kommit, med ett mycket skiftande, merendels högst intressant innehåll. Det nyss utgivna nr 3 rymmer sålunda en hel liten novellsamling — sex tidiga berättelser som gått förlorade men nu rekonstruerats av författaren, en utomordentligt fin novellartad alkoholskildring och ett självbiografiskt avsnitt. Dessemellan strör författaren in reflexioner och utfall på många områden, utformade på hans lätta men mycket precisa norska. ”Jeg vil endelig en gang skrive for dem som vil gjöre seg aldrig så lite bry for å få lese det. Jeg vil kjenne den direkte kontakt.” Så säger Sandemose själv om sin tidskrift och varje häfte är genom sitt okonventionellt blandade innehåll och sin rikedom på utvikningar som ett långt samtal med en klok, kvick och i många ämnen kunnig man. Den som vill komma i åtnjutande av denna bekantskap kan göra detta genom att skicka en check på 20 kronor per år till Aksel Sandemose, Kjørkelvik, Risør, Norge. Till Ärstide-nes särdrag hör nämligen att den inte kan erhållas på annat vis. ”Tard sur la terre” och ”L’homme sans voie” heter ett par volymer som vi fått från den franske förläggaren