PAUL LINDBLOM JOSEPH CONRAD OCH DEN MODERNA ROMANEN År 1906 hade Joseph Conrad manuskriptet till ”The Secret Agent” färdigt. I det förord, som han fjorton år senare skrev till den samlade upplagan av sina skrifter, fann han bara en någorlunda träffande karakteristik av sin roman: den var ”ironisk”. För övrigt innehåller detta förord liksom Conrads flesta andra förord en redovisning av uppslagsändar, vilken i sin naiva charm överträffar allt vad en litteraturhistoriker skulle kunna åstadkomma, ett försvar för att romanen fick den utformning som den har, och till slut några stämningar, som konfrontationen med boken måste ha väckt till liv på nytt. Undertiteln ”A simple tale” har överlevt de nya upplagorna och till bilden hör också den ödmjuka dedikationen till H. G. Wells — ”...the his-torian of the ages to come ...”. Men ”The Secret Agent” är ingen enkel historia och den har ingenting väsentligt gemensamt med den romankonst som Wells, Shaw, Galsworthy, Bennett och andra samtida till Conrad representerade. ”The Secret Agent” har en anknytning bakåt till Dickens, som inte är av större betydelse, och en helt annan, mycket viktigare anknytning till problem, som skymtade hos Dostojevski och som Flaubert kanske kunde ha gestaltat men som först generationen efter Conrad tog upp på ett mera självklart och oundvikligt sätt.. ”The Secret Agent” är inte Conrads största roman — det är ”Nostromo” — men inget av Conrads verk visar bättre än denna anarkistroman med sina pittoreska dickensbilder från det proletära London som ram kring en psykologisk och moralisk konflikt vilken stor roll Conrad har som föregångare till den moderna romanen. Om förståelsen för de centrala sidorna i Conrads författarskap hade kommit tidigare, skulle man inte ha stått så handfallen inför sådana verk som Faulkners ”Sanctuary” och ”The Sound and the Fury” eller Graham Greenes ”Brighton Rock”. Släktskapen mellan Henry James och Conrad upptäcktes tidigt och den ”point-of-view-teknik”, som James och Conrad utarbetade och som numera hör till den oundgängliga rekvisitan hos varje ambitiös författare, var inte alltför svår att inringa och beskriva, men det dröjde länge innan man kunde spåra de behov, som hade tvingat fram denna teknik. Ytligt sett handlar ”The Secret Agent” om anarkister, om bombattentat, om detektivernas arbete och om reaktionen i de politiska kretsarna av anarkisternas handlingar. Kulmen nås, när den efterblivne Stevie av misstag blir sprängd i luften och hans syster dödar sin man för att hämnas broderns öde. Thomas Mann har pekat på att Dostojevskis ”Brott och straff” sannolikt har påverkat teckningen av Stevie — pojken som var klok nog att känna sin maktlöshet men inte klok nog att motstå sina lidelser — men det är en bok, som pekar framåt mot Greene och Faulkner. Greene måste ha fascinerats av växelspelet mellan polisens reaktioner och brottslingarnas; ”chief inspector” Heat, som går omkring och mediterar på Londons gator och som tycker bättre om tjuvar än om anarkister, därför att han kan förstå motiven bakom tjuvarnas verksamhet, har flera andliga släktingar i Greenes böcker. Och förhållandet mel 583