PAUL LINDBLOM lan halvidioten Stevie och systern för osökt tanken till ”The Sound and the Fury”. ”The Secret Agent” är Conrads mest väl-komponerade roman. Den lider inte som så många av hans andra romaner (framför allt ”Lord Jim”) av brist på ekonomi och den är berättad med utsökt ironi och åskådlighet. Vad den till slut handlar om är hur fullständigt olika livsnormer bryts mot och konfronteras med varandra. Verloc, anarkisten och provokatören, lever ett stilla familjeliv och hans hustru, som är huvudpersonen, vet ingenting om hans kriminella verksamhet. Hon sköter hemmet och den lilla ruffiga butik, som han döljer sin egentliga verksamhet bakom, och hon accepterar utan att protestera att de underliga anarkisterna går ut och in i deras hem. Hon har — utan att genomskåda det — gift sig av fel motiv. Hon vill skaffa en existens för brodern och först när katastrofen redan har inträffat, upptäcker hon att mannen och hon lever i totalt olika världar. Det är en roman överrik på symbolik och intensiteten i den stegras på ett infernaliskt sätt: de första partierna är präglade av en nästan menlös humor — i de sista avsnitten, när allt är förlorat för hustrun, växer tragiken och får allmänmänskliga dimensioner. ¥ En fortsatt analys av Conrads betydelse för den moderna romanen måste börja med en värdering av hans verk. Få författare har blivit beundrade för så olika egenskaper och utan att diskutera de stridande värderingarna kan man inte komma fram till att fixera Conrads egentliga problem. För Graham Greene, som är den författare, som Conrad har betytt mest för, är ”Victory” en av de senaste femtio årens största romaner. Douglas Hewitt, som nyligen har gett ut ett kritiskt arbete om Conrad, anser däremot att ”Victory” hör till nedgångsperioden. I den populära uppfattningen är Conrad främst sjöskildrare och Sigfrid Siwertz’ karakteristik kan här vara typisk: ”Havet ger salt åt hans prosa och jag kan inte finna annat än alt det är farligt för honom att avlägsna sig alltför långt från vattnet, ty då händer det stundom att tyngdens ande smyger sig över hans perioder och att psykologiserandet gör på stället marsch.” Mot detta citat kan man ställa F. R. Leavis, som i sin i många avseenden grundläggande studie över Conrads diktning i ”The Great Tradition” hävdar, att Conrads stora verk är ”Nostromo”, ”The Secret Agent”, ”Victory”, ”Chance” och ”Under Western Eyes” och om alla dessa gäller det att sjöskildringarna är av underordnad betydelse — när de överhuvud förekommer. Som skildrare av havet och livet ombord på den brittiska handelsflottan är Conrad alltid saklig men sällan djup. ”Typhoon”, ”The Mirror of the Sea” och flera andra böcker kunde bara skrivas av en person, som var både fackman och författare. Men det finns mycket som är konventionellt i dessa verk — porträttet av kaptenen i ”Typhoon” skulle exempelvis utan vidare kunna ingå i en kurs i sjömans-etik. Det som verkligen är nytt i Conrads böcker med sjömotiv är hans socialpsykologiska perspektiv. Särskilt teckningen av grupprelationerna i ”The Nigger of the Narcissus” är gjord med en beundransvärd intuition och här får man väl gå ända fram till O’Neill och Harry Martinson för att möta något lika originellt. Havet blir aldrig en symbol för Conrad som det blev för Melville och det är kanske yttersta anledningen till att Conrad aldrig kunde uppskatta Melville, fastän deras syften så långt sammanfaller. Havet hos Melville — det är djungeln hos Conrad och det är skada att de flesta av Conrads verk, där djungeln spelar en viktig roll, är skrivna under en period, när Conrad ännu inte hade frigjort sig från en romantisk verklighetssyn. Övergången från denna romantik till det som med ett inte alltför adekvat ord kan kallas symbolism finns i ”Heart of Darkness”. Beträffande denna långa novell växlar också värderingarna starkt. För Artur Lundkvist är 584