FILMKRÖNIKA Men kärlekshistorien mellan en av apacher-nas lättfotade flickor och en magnetiskt attraktiv ung man utanför deras krets sveps in i ett falskt romantiskt ljusdunkel, lika similiglitt-rande som damens juveler och filmens svenska titel. För att illusionen skall kunna uppehållas måste den sortens kärlekshistorier snabbt sluta med någondera partens död; man tvivlar på att denna eviga kärlek annars skulle ha varat mer än två veckor. Grymmare och sannare hade det troligen varit att låta kärleken dö och människorna leva vidare i sin ofullkomlighet. Men filmen tillgriper även de grövsta giljotinscener för att uppehålla melodramen. Simone Signorets sinnliga övermod passar bättre i de fräcka scenerna än i de ljuvliga — hennes spel är för artistiskt och intelligent för att bli en kliché. Serge Regiani har en stark utstrålning, som den fåordige älskaren, träffad av begäret lika obevekligt och dödande som av en kula i hjärtat och Claude Dauphins apachekung är mästerlig, en råtta i sidenväst. Men den formella elegansen är ramen kring ett skillingtryck. ¥ Den drivna, spänstiga berättartekniken i ”Affären Cicero” låter hela det fantastiska verklighetsunderlaget framträda konkret, dramatiskt och ytterst spännande. En poäng är att en av andra världskrigets allra största spionaffärer byggde på en enkel klassrancune: betjänten ville bli serverad i stället för att servera. Lika enkel var lösningen på gåtan hur hemligheterna från brittiska ambassaden läckte ut: ministerns betjänt fotograferade dem i lugn och ro hemma i hans våning. Dessa världsomspännande sensationer och intriger sattes i gång med mycket få och enkla handgrepp. De psykologiska hemligheterna är däremot mera svåråtkomliga och komplicerade och det finns säkert andra aspekter på affären Cicero än dem som filmen ger och ett annat porträtt av betjänten än det som James Mason tecknar. Materialet som framläggs är emellertid fantasieggande nog. En annan poäng är att i det fulländade systemet av spionage och kontraspionage ingen till sist kan skilja på lögn och sanning, varvid båda förlorar sitt värde och hela systemet kommer i gungning. När tyskarna kommer över engelsmännens bäst bevakade hemligheter är nyheterna så sensationella att man inte vågar tro på dem. Spioneriet upphäver sig självt och sanningen fladdrar ut genom fönstret igen. Filmens spänning bygger inte minst på denna svindel där ingen längre vet vad som är falskt och vad som är äkta. Det stimulerande mänskliga och autentiska i ”Affären Cicero” framstår inte minst vid jämförelsen med ordinära produkter av samma typ, t. ex. Henry Hathaways ”Uppdrag i Trieste”, där ingen mänsklig tanke och inget förnuftigt motiv förefaller att ligga bakom de obeskrivliga förvecklingar som obeskrivligt dumsluga agenter ger sig in i. I verkligheten, sådan den kan studeras i ”Affären Cicero” består de dramatiska ögonblicken i att en städ-fru ringer på dörren eller en glödlampa skruvas ur. I en film där ingen inre spänning finns måste man låta de medverkande rulla under järnvägståg, kastas nerför stentrappor, beskjutas, misshandlas, munkavlas och fraktas fram och tillbaka i flyg, bilar, tåg och jeep för att åskådaren inte skall märka hur likgiltigt alltsammans är. Det är seriens idé: det måste hända oerhört mycket för att ingen skall märka att ingenting händer. * Om man skulle hålla fast vid den konventionella jämförelsen mellan roman och filmversion, som fördömdes i inledningen till denna krönika, skulle man häpna över att Vilgot Sjömans digra roman ”Lektorn” i filmen ”Trots” har blivit ett så tunt stoff, knappast mer än en mödosamt utdragen novell. Orsaken är att filmen inte uppehåller sig vid den psykologiska problematiken utan nöjer sig med de yttre händelserna och den tämligen stillastående spänningen mellan fadern och sonen, fastlåsta på var sin sida om östermalms-våningens matbord i sina fixerade positioner av trots och irritation. Vilgot Sjöman har fint sinne för det fastlåsta och känslofrusna hos människor och både fadern Anders Henrikson och sonen Per Oscarson är beklämmande trovärdiga. När sonens kärlekshistoria med en fabriksflicka aktualiserar faderns likartade ungdomshistoria är det ingen berättelse om arvsynden — trots att en katolsk pater skymtar — utan fin psykologisk logik och bådas blyga upptining skildras med känsliga valörer. Bäst i filmen är dock Harriet Anderssons fabriksflicka, osäker under den karska likgiltigheten, hjälplös och trotsig, sårad och föraktfull över skolpojkens okänsliga klumpighet. När abortambulansens sirener nalkas — 636