FILMKRÖNIKA börd och en något erfarnare flicka av folket och föreslog att flickan åtminstone skulle få gå på maskinskrivningskurs, ”för vi har haft så många filmer med dåliga flickor”, är det inte så mycket tanken på själva ingreppet men väl motiveringen till det kostbara förslaget som väcker farhågor. Den enskilda filmens kvalitet behöver inte vara beroende av dess avvikelser från en bakomliggande roman, men avvikelserna är ofta intressanta att studera. En grundlig undersökning på detta område har nyligen gjorts i Amerika, och den måste vara en rik fyndort för dem som tvivlar på den amerikanska filmen. ¥ Sartres ”Smutsiga händer” har filmats i Frankrike av Fernand Rivers och blivit en utomordentlig film, fast, klar, hårt laddad och mjukt behärskad, med Sartres egna genomträngande repliker och en intensiv psykologisk spänning. Ingenting är förfalskat eller utslätat, allting är övertygande och klart i detta kommunismens Hamletdrama, där hela spänningen är koncentrerad till Hamlet och kungen, kommunistynglingen Hugo och kommunistledaren Hoederer. Den missanpassade idealisten Hugo som måste hävda sig genom handling och åtar sig att skjuta Hoederer spelas av Daniel Gelin, övertygande i sin känslighet och sina borgerliga miljöskador men kanske en smula för gossaktigt svag och öppen. I varje fall kommer han nästan alltför mycket i underläge i förhållande till Pierre Brasseurs lysande Hoederer med dennes magnifika, lugnt balanserade auktoritet. Hoederer, politikern som måste skjutas därför att han kompromissar, har all den kraft och självtillit som Hugo saknar, och i relief mot honom klarnar Hugos porträtt till en tragisk produkt av sin värld och sitt samhälle. Han blir renhetsivraren som hatar livet därför att han hatar sig själv, med blödande rötter uppryckt ur sin egen miljö och utan fäste i någon annan, offer för en fantasi som inte uthärdar andras svält men inte heller andras död, politiskt oanvändbar, utan handling och utan hopp. När avgörandet kommer genom ett tillfälligt erotiskt motiv blir också den handling som skulle gjort honom värdig att tillhöra partiet oanvändbar. Men också Hoederer är oanvändbar — partiets renhetskrav är lika nevrotiskt och lika förödande som Hugos. Hoederer och Hugo blir båda offer för den kommunistiska puritanismen. Filmens stränga ironi dömer ingen, men partifunktio närernas kadaverlydnad framträder i hela sin bottenfrusna livsfientlighet. ¥ ”Afrikas drottning” efter Foresters roman har åtminstone ett okonventionellt motiv — missionsmissen och skepparen som seglar en gammal skorv nerför en afrikansk flod under pågående världskrig. Den är inspelad i autentisk miljö med flodlandskapet påtagligt och nära, med apskrik och krokodilkäftar och tropiska liljor, med sumpgräs och feberstiltje och dånande vattenfall. Färden är full av strapatser och äventyr och de båda på båten går inte oförfärade och slätkammade igenom den. Naturligtvis blir de förälskade i varandra, en kärlekshistoria som får insmickrande komiska poänger av de omaka älskandes blyghet i den ovanliga situationen. Men riktigt besegrande blir aldrig detta trotsigt osannolika äventyr där missionärskan och skepparen, förenade i den lyckligaste kärlek, övervinner både Afrika och tyskarnas kanoner och spränger ett fientligt krigsfartyg i luften. Trots den yttre rekvisitan och handlingens dramatik är Johns Hustons grepp om filmen egendomligt kraftlöst i alla de välarrangerade situationerna, den tekniska precisionen och det virtuosa kuttret mellan Katherine Hepburn och Humphrey Bogart. Ingen av dem släpper lös någon kraft, de är instängda i sina roller utan att varken kunna fylla dem eller spränga dem. Det konventionella och småsöta dominerar denna perfekt arrangerade och briljant fotograferade film, som med sina slösande möjligheter offrar väl mycket åt de husliga gnabben ombord på ”African Queen”. ¥ En omisskännelig smak av Elvira Madigan vidlåder Jacques Beckers ”Möte under stjärnorna”, en passionshistoria från sekelskiftets apachekretsar i en stiltrogen miljö som ut-penslas med vällustigt artistiskt raffinemang. Inom denna utsökta, ibland perverterat överarbetade ram av fjädercaper, fadermördare och slamrande valser fångas emellertid också något av det djupt anfrätta i miljön, det dömda och hopplösa hos dessa kafésittande förbrytarband som societeten i sin cynism finner pittoreska. Knivslagsmålet mellan rivalerna på den smutsiga bakgården är inte passionens triumf utan hopplöshetens — dessa människors val står från början mellan döden i rännstenen eller döden i galgen, mellan svält eller brott. 635