SKANDALEN MARIE mansvärj er sig för att driva fram båten och att den verkligen rör sig. Under någon tid var regeringen Gaillardis majoritet förkrossande. Men eftersom Marie ansåg att Gaillardi ledde Frankrike mot avgrundens brant både i utrikespolitik, finanser och jordbrukspolitik, så anföll han i anonyma artiklar denna katastrofala politik, väl vetande att det förblindade Frankrike, som nu dagligen applåderade dem som förde det mot fördärvet, en dag skulle se klart och reagera. Varje gång regeringen hade svag majoritet kände han på sig att man började få nog och att en ny tid randades. Och om regeringens popularitet tycktes pånytlfödd trodde han att det goda skulle springa fram ur det onda — och kanske ett varaktigare gott; i så fall var det bäst att den bittra kalken tömdes i botten för att absolut ingenting skulle återstå. Beklagliga händelser skulle aldrig saknas i ett politiskt klimat som tycktes bekräfta de mest pessimistiska åsikter. Numera hade han blivit alldeles vithårig och böjd; han kände sig ålderdomssvag i förtid och led av sorgen att vara avlägsnad från makten — en sorg som hans förtvivlan inte längre ville erkänna för hans stolthet. Han tvivlade inte på att ärans och rehabiliteringens dag skulle komma, men han började undra om den inte skulle komma som för Ferry, i form av en utnämning till president i Senaten eller till republikens president, vilket snarare skulle ge honom en fredlig berömmelse än tillfälle alt förverkliga alla sina idéer. Det var kanske ändå till sist det bästa. Denna sysslolösa apo-teos passade bättre för hans ålder än en kamp-fylld existens, och hans efterträdare kunde ju tillämpa hans politik och därigenom hedra honom. Han skulle bli hämnad. Men om han inte blev det förrän efter sin död? Historien gottgör ofta sådant som livet inte har kunnat gottgöra och som det i utslocknandets stund anförtror åt den som ett testamentariskt förordnande. Men i den takt utvecklingen gick behövde han nog inte vänta så länge. De män som ersatt honom hade en efter en kasserats. Och nu vände man sig på nytt till hans gamla kolleger. Varje morgon och varje eftermiddag när han var ute på promenad upprepade han tusen gånger i följd för sig själv namnen på de kolleger han skulle välja när han fick i uppdrag att bilda regering, och den proklamation som han skulle utfärda och redan såg för sig i tryck i tidningarna, bekräftad av kammarens applåder. Allmänhetens vrede lade sig. Hans memoarer blev antagna av Revue des Deux Mondes. Vid kritiska tillfällen kom op-positionstidningarna ett par gånger och inte-vjuade honom. Han kom på förslag för att presidera vid en bankett för folkskollärarna i sitt departement. Han förkylde sig på en promenad och dog två dagar senare i lunginflammation. Enligt hans önskan förekom inga tal och inga kransar vid hans begravning, och han j ordades bredvid sin hustru och sin son i en grav som täcktes av violer. Ovanstående avsnitt är hämtat ur Marcel Prousts postuma roman, ”Jean Santeuil”, som för några månader sedan kom ut i Frankrike. Boken har mottagits med stort intresse, framför allt i sin egenskap av litteraturhistoriskt dokument med värdefulla upplysningar om Proust från tiden innan han ännu nått höjden av sin konst. I stort sett utgör ”Jean Santeuil” ett slags tidigare version av mästerverket ”A la Recherche du Temps Perdu (vars första delar i vår utkommer i svensk nyöversättning). Man återfinner här skisser till många av de utsökta detaljmålningar som etsat sig in i läsaren av ”A la Recherche du Temps Perdu”. Men ”Jean Santeuil” innehåller även partier som saknar motstycke i den slutgiltiga romanen, studier utförda med en synskärpa och en psykologisk penetration som är exceptionella i synnerhet hos en ännu inte trettioårig författare, och som klart förebådar det oöverträffade mästerskap Prousts psykologiska analys inom kort skulle nå. Avsnittet om ministern Marie är ett av de bästa exemplen på dessa studier, som har betydande intresse helt fristående från ”A la Recherche du Temps Perdu” och som inte i någon form återkommer i detta verk. Läsaren bör hålla i minnet att manuskriptet till ”Jean Santeuil” utgivits i det skick man funnit det, nämligen helt obearbetat och inte ens genomsett av Proust, vilket förklarar en del stilistiska ofullkomligheter. Översättning av Gunnel Vallqvist. 2 BLM 1952 IX 657