MARCEL PROUST vet att gravar varken ser eller hör. De ögon som betraktade oss med ömhet, vördnad och förtroende har slutits för alltid och kan inte vidgas av fasa eller fyllas av tårar inför vad som äntligen kommit i dagen. Ty de dödas dunkla rike och de levandes värld, upplyst av den obarmhärtiga solen, vet ingenting om varandra. Så fick hela Frankrike på en dag till följd av en häktningsorder reda på att Marie var en tjuv, fast man svävade i okunnighet om alla hans brottsliga handlingar, med undantag för en av ytterst ringa betydelse, till vilken han kanske inte ens med säkerhet var skyldig. Men man beslagtog hos honom papper som bevisade att han hade förbindelser med vissa korrumperade affärsmän, papper i vilka domaren, deputeradekammaren och allmänheten inte såg vad de i verkligheten var, nämligen indiciet på andra handlingar som Marie begått, utan beviset på att han var skyldig till denna särskilda handling med vilken de inte alls hade något att göra. Marie blev inte dömd, men han fick lov att begära sitt utträde ur deputeradekammaren. I tio år hade han mer än någon annan njutit av att läsa tidningarna som varje dag burit hans namn i tryck, med smekande ord: ”den vältalige statsmannen, den beundransvärde finansmannen, den store politikern’; de tycktes honom medföra som en ljuvlig bris av tusentals avlägsna fascinerade läsares beundran och avund. När de nu som första-sidesrubrik hade ord som: ”Monsieur Maries ohederlighet. En tjuv är fast”, försökte han först låta bli att öppna dem, men sedan upplevde han varje dag en plåga lika raffinerad som hans njutning tidigare varit, en plåga som i några små bokstäver tycktes komma till honom med tusentals föraktfulla blickar och millioner fienders smädelser, en plåga som liknade hans glädje och var lika djup, lika offentlig och lika oblandad — liksom svartsjukan lånar kärlekens njutningsmedel för att göra dem till tortyrredskap. Och liksom han legat där helt oskuldsfullt i sin säng, när det triumferande morgonljuset trängde in genom gardinerna som dagens första besök och dagens första acklamation, medan han i fantasin föreställde sig sina medtävlares avundsjuka och sina fienders vrede och kände sig oövervinnelig inför dem — på samma sätt kände han sig nu vapenlös inför sina fienders låg-sinta och fega smädelser. En gång hände det att Marie åtalade en av tidningarna, likt en fånge som alla skrattande spottar på då dc går förbi och som i en ansats till revolt söker slå igen men hindras av sina bojor och brutalt slås omkull av fångvaktaren medan skratten och smädelserna fördubblas. Tidningen blev frikänd, Marie fick betala rättegångskostnaderna, och sedan gick det inte en dag utan att tidningen publicerade en artikel mot honom, ja, den drev det till och med så långt all den hittade på nedsättande förtal om hans hustru och hans son. Det var nästan ingen som hälsade på honom i deputeradekammaren. Han skulle inte ha kunnat yttra sig i det obetydligaste ärende utan att väcka en storm av protester. Men han visste att lyckan växlar, och detta är de olyckligas favoritmaxim. Hans tjugoåriga erfarenhet av politiken tycktes ytterligare förstärka denna uppfattning. I dag kunde han knappast förbereda sin återkomst, men han visste att den en gång skulle inträffa, och han väntade otåligt på den. Han tänkte inte på sina fienders glädje, han sökte inte att skada dem, ty han visste att det inte var mödan värt: snart skulle de tillintetgöras, och de visste att han var lycklig. Eftersom han var stolt men inte elak ville han inte ha någon annan hämnd, men denna hämnd ville han ha fullständig. Tiden gick emellertid, och tycktes honom genom själva sin gång bana väg för den dag han väntade på. Han var lik en man som sitter stilla i en båt med ögonen fästa på vågorna som rör sig omkring honom; han tror att vågorna sam- 656