Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. Nr 9
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNER JONSSON
DET BELÄGRADE BLOCKHUSET
Det var dels jag själv dels 7 pälsjägare i
blockhuset, när indianerna överföll det. De
sistnämnda var vid pass 400 till antalet.
Jag bör från början säga att det inte var
något vanligt blockhus. Mannen som byggt det
— Billy Jones — var en utpräglat pessimistisk
natur. Han kände sig aldrig säker och därför
gjorde han blockhuset till en fästning; det är
inte för mycket att kalla det för en ointaglig
fästning.
Men det var inte nog därmed. Den utpräglat
försiktige Billy Jones hade inte bara åstundat
en ointaglig fästning utan även en dylik som
inte tarvade bemanning. Han var klart
medveten om att den rent manuella tillsynen lätt
kunde äventyra det hela. En pälsjägare kunde
duka under för sitt höga blodtryck och skapa
en allvarlig blotta. Därför ordnade Billy Jones
så att blockhuset — ett ganska oegentligt
namn — skötte sig självt. Det var uppfört av
murtegel men mellan varje lager av murstenar
fanns 4 centimeter tjocka järnplåtar, sorn
sträckte sig utmed väggarna i hela deras längd.
Inalles fanns på djupet 8 sådana plåtar.
Dörrarna var tillverkade av den förnämsta
kassa-skåpsfabrikanten i United States och denne
hade även gjort fönsterluckorna.
När vi såg rödskinnen nalkas sköt vi för
luckorna och stängde dörren. Därmed bekom
oss anfallet mycket litet. Men Robert Smith,
som då och då gjorde observationer, omtalade
att rödskinnen brustit ut i skärande klagan,
när deras brandpilar fallit ner utan verkan.
Det var en jämmer som föga anstod vuxna
män. Senare fällde och släpade de fram stora
trädstammar och stötte dem hårt mot huset
men det var också ett fåfängt arbete.
Då drog de sig tillbaka till skogskanten och
bestämde sig för att belägra på lång sikt. Det
stred mot deras natur men vreden övervann
otåligheten och de satte i gång.
Det var då Henry Greene kom på den
sadistiska nervkrigsidén. Vi visste att indianerna
var utomordentligt svultna och Henrys plan
gick helt enkelt ut på att vi skulle släppa ut
vårt fläskos varje middag och kväll. Vi hade
otroligt mycket fläsk i källaren under huset
— uppskattningsvis 4 000 kilogram — och vi
älskade allesammans stekt fläsk på mogna
mäns vis.
Jag protesterade mot Henrys plan och det
gjorde tre till. Billy Jones gjorde det av
försiktighet. Elmer McDonald och Spike Molloy
gjorde det liksom jag av humanitära skäl.
Billy Jones menade att indianerna i sitt
oändliga ursinne skulle ta sig för någonting som
han förbisett. Elmer, Spike och jag tyckte att
Henrys plan var omänsklig och hjärtlös. Elmer
var metodist och fann den alltså olämplig även
ur religionstaktisk synpunkt.
Jag kan utan överdrift påstå att jag är en
god diplomat. Jag lyckades hålla vår lilla
grupp antiaktivister samman. Innerst inne var
metodisten Elmer nästan mera uppbragt på
Billy, som uppfattade denna fråga som ett
praktiskt problem snarare än som ett
samvets-dito, än på förslagsställaren Henry Greene,
vars råhet var okomplicerad, låg i öppen dag
och nog hade drag av imbecillitet. Men jag
förmådde hela tiden manövrera Elmer mot en
viss återhållsamhet i kritiken. De grovt
nedsättande omdömen, som han då och då hade
på tungan, avvärjde jag således, om än någon
gång så drastiskt som genom att direkt falla
honom i talet. Hans små men ideliga stickord
till Billy var däremot ingenting att göra åt och
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 19:29:16 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1952/0670.html