RUNER JONSSON DET BELÄGRADE BLOCKHUSET Det var dels jag själv dels 7 pälsjägare i blockhuset, när indianerna överföll det. De sistnämnda var vid pass 400 till antalet. Jag bör från början säga att det inte var något vanligt blockhus. Mannen som byggt det — Billy Jones — var en utpräglat pessimistisk natur. Han kände sig aldrig säker och därför gjorde han blockhuset till en fästning; det är inte för mycket att kalla det för en ointaglig fästning. Men det var inte nog därmed. Den utpräglat försiktige Billy Jones hade inte bara åstundat en ointaglig fästning utan även en dylik som inte tarvade bemanning. Han var klart medveten om att den rent manuella tillsynen lätt kunde äventyra det hela. En pälsjägare kunde duka under för sitt höga blodtryck och skapa en allvarlig blotta. Därför ordnade Billy Jones så att blockhuset — ett ganska oegentligt namn — skötte sig självt. Det var uppfört av murtegel men mellan varje lager av murstenar fanns 4 centimeter tjocka järnplåtar, sorn sträckte sig utmed väggarna i hela deras längd. Inalles fanns på djupet 8 sådana plåtar. Dörrarna var tillverkade av den förnämsta kassa-skåpsfabrikanten i United States och denne hade även gjort fönsterluckorna. När vi såg rödskinnen nalkas sköt vi för luckorna och stängde dörren. Därmed bekom oss anfallet mycket litet. Men Robert Smith, som då och då gjorde observationer, omtalade att rödskinnen brustit ut i skärande klagan, när deras brandpilar fallit ner utan verkan. Det var en jämmer som föga anstod vuxna män. Senare fällde och släpade de fram stora trädstammar och stötte dem hårt mot huset men det var också ett fåfängt arbete. Då drog de sig tillbaka till skogskanten och bestämde sig för att belägra på lång sikt. Det stred mot deras natur men vreden övervann otåligheten och de satte i gång. Det var då Henry Greene kom på den sadistiska nervkrigsidén. Vi visste att indianerna var utomordentligt svultna och Henrys plan gick helt enkelt ut på att vi skulle släppa ut vårt fläskos varje middag och kväll. Vi hade otroligt mycket fläsk i källaren under huset — uppskattningsvis 4 000 kilogram — och vi älskade allesammans stekt fläsk på mogna mäns vis. Jag protesterade mot Henrys plan och det gjorde tre till. Billy Jones gjorde det av försiktighet. Elmer McDonald och Spike Molloy gjorde det liksom jag av humanitära skäl. Billy Jones menade att indianerna i sitt oändliga ursinne skulle ta sig för någonting som han förbisett. Elmer, Spike och jag tyckte att Henrys plan var omänsklig och hjärtlös. Elmer var metodist och fann den alltså olämplig även ur religionstaktisk synpunkt. Jag kan utan överdrift påstå att jag är en god diplomat. Jag lyckades hålla vår lilla grupp antiaktivister samman. Innerst inne var metodisten Elmer nästan mera uppbragt på Billy, som uppfattade denna fråga som ett praktiskt problem snarare än som ett samvets-dito, än på förslagsställaren Henry Greene, vars råhet var okomplicerad, låg i öppen dag och nog hade drag av imbecillitet. Men jag förmådde hela tiden manövrera Elmer mot en viss återhållsamhet i kritiken. De grovt nedsättande omdömen, som han då och då hade på tungan, avvärjde jag således, om än någon gång så drastiskt som genom att direkt falla honom i talet. Hans små men ideliga stickord till Billy var däremot ingenting att göra åt och 660