DET BELÄGRADE BLOCKHUSET de ledde i varje fall inte till sprängning av gruppen. Å andra sidan fick jag Billy att svälja Elmers doser genom att oupphörligt referera till hans (Billys) pessimism: vad vore inte att vänta om vår grupp genom inre upplösning banade väg för det farliga Henry Greeneska partiet och dess förslag. Spike Molloy var kulturradikal och den mest hårdnackade vän av naken sanning jag någonsin mött. Han ville gå sin väg rätt fram utan kompromisser och under realismens kalla stjärnor. Han led fruktansvärt av spänningen mellan Elmer och Billy och föraktade bägges argument (Elmers bara delvis men i de delarna särskilt intensivt). Nästa lika mycket led Spike Molloy av mitt vågmästeri, som han tyckte var föraktligt, motbjudande och ett våld på den mänskliga värdigheten. Jag hade otroligt besvär med honom. Jag påvisade för honom att medan Elmer visserligen var föga naket san-ningsälskande och under det att Billy var en krass natur i största allmänhet var dock den förbannade Henry Greene en ren sadist och människoplågare. Men Spike genmälde att det fanns ögonblick då han kände sig mera dragen till den primitiva ondskan än till den sammansatta humaniteten med hyckleri och praktisk nytta som element. Men tänk då för Fan på indianerna, sade jag, är det likgiltigt om de torteras till döds av en samling skurkar. Ibland, sade Spike, tänker jag mig att t. o. m. tortyren talar ett renare språk än vad halvhjärtade halvsamariter gör. Och Spike förklarade ideligen att han vacklade mellan vår ståndpunkt och Greenes, som kanske i alla fall var naket ärligare. Då visade jag till sist Spike min revolver och lovade att göra ett lufthål ovanför och ett lufthål under halsen på honom, om han övergav sin mänskliga ståndpunkt bara för att motiven inom vår lilla grupp skilde sig en smula från varandra. Det var ett gott recept gentemot Spike och även om det kanske kan kallas för gangsterdiplomati så ångrar jag ingenting. Med 4 röster mot 4 och Billy Jones som utslagsgivande i egenskap av blockhusets ägare avslog vi Henry Greenes omänskliga yrkande. Med min aktivitet som förhandlare räddade jag 400 människor från vansinne men jag glömmer aldrig vilken olidlig spänning dessa ändlösa ingripanden, dessa ständiga jämkningar förde med sig. I varje minut — eller rättare sagt när som helst — kunde allt vad jag med mina ansträngningar byggt upp ha rasat samman och Henry Greene avgått som segrare. Jag vill inte bli avtackad — nej, nej! Men jag tycker historien är värd att låta gå vidare, därför att det finns andra i liknande situationer som kanske håller på att förtröttas. Må de veta att ingen hade det värre än jag. Det vore högfärdigt av dem att tro annorlunda. Runer Jonsson publicerade dikter i kalendern ”Ny lyrik” 1944. Han har därefter givit ut diktsamlingarna ”Det var några lågmälta toner” (1946), ”Dröjsmål” (1949) samt ”1 litet format”, dikter och aforismer (1950). Han är redaktör för Nybro tidning. 661