SIGFRID SIWERTZ att förklara dem ganska oklara och suspekta. Och han har naturligtvis rätt. Rent teoretiskt sett är livet en synnerligen misstänkt historia. Men med denna visshet är vi enkla själar föga hjälpta. Alla är inte heroiska nog att i likhet med Albert Camus i en av hans tidigare essayer acceptera livet som en absurditet och kulturen som ett Sisyfos-arbete. I sin enfald tycker kanske en och annan att det i längden inte tjänar mycket till att ideligen rensa ett land där man ingenting sår. Ja, mina unga damer och herrar, här har jag sått några draktänder och säkert manat en hel rad av krigiska inkast ur jorden. Hur skall vi kämpa oss fram till en avvägning mellan det rena sanningskravet och livskravet? Även den skarpsinnigaste filosof får ibland kliva ur sina cirklar. Om vi exempelvis ser på Bertrand Russel, så undgår väl ingen att bli slagen av svalget mellan å ena sidan hans ytterst subtila matematiska begreppsanalys och hans kunskapsteori och å andra sidan hans bakom kvickhetens fyrverkeri ganska osammansatta sociala och politiska förkunnelse. Hans praktiska filosofi arbetar obekymrat med en hel rad av konventionella begrepp. Den kan helt enkelt inte annat. Men denna sanningens interna kris — det rena vetandets dragkamp med pragmatismen — har på ett fruktansvärt sätt manifesterat sig även i det yttre, i världspolitiken. Sanningen är på det intimaste förknippad med friheten och båda upplever just nu en av sina mest skakande historiska kriser. Sedan marxismen först med den materialistiska dialektiken ställt Hegel på huvudet, har den i stalinismen glidit över i en diabolisk karikatyr av pragmatismen, där sanningen, som fordom var en ofta hunsad tjänarinna till tron, nu blivit vålds-maktens snöpta och bländade slav. Vi står inför ett jättelikt, aggressivt samhälle, som ur det mänskliga vetandets och sanningskravets synpunkt alltmer börjar likna de blinda termiternas. Ja, det andliga spänningsmomentet har blivit ett planetariskt med hot om en allt för ödande urladdning. Vi lever alla i slagskuggan av en oerhörd risk, i stormhotet från en väldig rå kallfront. Alla tider är kristider och även Tegnér vittnar därom i sitt beundransvärda Tal vid ma-gisterpromotionen i Lund den 23 juni 1829, även om han till slut från den sublunariska världens vanskligheter tryggar sig till idealens fixstjärnor. .... månskifte i hävderna är det, vädret är växlande då och magnetnåln irrar kring skivan. Skall hon ej föra er vill, så förstån missvisningens gradtal, styren som stode hon fast, och det Rätta står fast och det Sanna, hur man förtyder dem ock, och det Sköna, som växlar härnere, har dock i himlen sin eviga grund, hur tiden må vackla. Ack, vi kan inte längre hänge oss åt denna förtrollande platonism. Vi är misstänksamma, rädda för de stora orden, kanske rent av irriterade av dem. Vi vågar inte utan vidare tro på några eviga värden. Och om vi vill slåss för något, så är det just för rätten att tvivla. Det ser ut som om vi skulle få kämpa de västerländska idealens kamp med relativismen i ränseln — i stället för en marskalksstav. Men nu säger någon: Låt oss djupare besinna oss på de till synes relativa värdena. Då menar han, skall vi finna att vi absolut inte har någon annan utväg än att handla som om de vore obetingade. Den renodlade relativismen överförd på handlingens gebiet skulle resultera i fullständig förlamning. Även den värsta värdenihilist kan inte sätta ena foten framför den andra utan att ett helt system av värden sätts i funktion. Jag vet inte rätt, hur jag skall värdesätta denna värdenas Ehren-rettung, som tycks mig smaka dels av Kants praktiska postulat och dels av Vaihingers fik-tionsfilosofi. Men det logiskt nödvändiga måste väl ändå på något sätt kunna sammanstämmas med det livsnödvändiga. Ett är säkert — i själva sanningskravet ligger ett värdeomdöme. Gör vi 664