STUDENTGÄNGET OCH DEN GODA TRÄTAN doxen. Den har i alla tider verkat på ett alldeles särskilt sätt i studentgängen, där växelspelet av självhävdelse och kamratskap håller sig på det intellektuella planet. Man måste vara tillsammans — om inte annat så för att ta avstånd från varandra. Själva meningsskiljak-tigheterna blir ett sammanhållande band. Jag kan knappast tänka mig en skapelse mer ägnad att likt gnistregnet mellan två poler spraka av debatt. Men jag har ju som sagt inte kommit hit för att tala med er om vad ni redan vet. Nej, jag har bara en bön till er unga: Svik inte en gammal god tradition! Ger er tid med bild-ningskampen! Kravla inte genast in i fackets trånga korridorsystem, fall inte strax för den intellektuella planhushållningen, börja inte samtidigt som ni blir myndiga att snegla mot ett jobb med bra pension! Nej, unna er några stunder i det fria ute på debattens blåsiga allmänning! Intet skulle vara mig kärare än att på den punkten få bli en ungdomens förförare. Det var förstås bara under en mycket fattig tid, som vi hade råd med överliggare, sådana som den gamle förtjusande Melin, som en gång här i Lund blev magister utan att veta det. Men ändå, betänk ert ansvar att en liten tid vara ansvarslösa! Begagna tillfället att vara av en annan mening — det finns som bekant ställen, där den lyxen är absolut förbjuden. ”Gnabb är fria staters liv”, sade en gång vårt sjuttonhundratals kvickaste prosatör, Jacob Wallenberg. ”När Rom ej trätte mer, begynte det att falla ...” Jag ber och besvär er alltså: Håll den goda trätan i gång! Debattämnen och trätofrön behöver vid gud inte tryta, nej, här står ni snarast inför en fruktansvärd embarras de richesse. Aldrig förr har allting varit så diskutabelt. Vilka frågor som just nu speciellt oroar och fängslar ungdomen, därom vet ni naturligtvis bättre besked än jag. Men jag föreställer mig, att ni, den trånga portens proselyter, ni som står tvekande i kunskapens förgård, inte kan vara okänsliga för spänningen mellan detta att veta och detta att leva. Hur skall man sammanstämma sanningen och praktiken, när den förra blir alltmer abstrakt förtunnad och den senare i kollektivets tecken allt tyngre och grovhuggnare. Vi som sitter samlade här i detta vetenskapens tempel kan inte undgå att känna, att sanningen just i våra dagar upplever både en inre och en yttre kris. Svårigheterna börjar redan när vi ställs inför den moderna fysikens så kallade världsbild. Det var ändå relativt lätt att orientera sig i New-tons universum, men ingen kan säga detsamma om Einsteins och Plancks. Svalget mellan de omedelbara sinnesintrycken och de vetenskapliga teorierna har vidgats på det mest förvirrande sätt. Vi finner oss inspunna i en serie skeenden i ett rumtidskontinuum, som bestämmes med ett system av svindlande matematiska abstraktioner. Marken upplöser sig under våra fötter och med livets ofrånkomliga tyngd inom oss är vi rädda att ramla tvärs igenom den subtila tankeväven — som en sten genom ett spindelnät. Vi har helt enkelt inte längre någon världsbild — om minsta tonvikt skall läggas på ordet bild. Men ett ändlöst fält för diskussionen öppnar onekligen dessa tre led: sinnevärlden, de vetenskapliga arbetshypoteserna och till sist den filosofiska analysen. Därmed är vi inne på ett annat symptom av vad jag envisas att kalla sanningens förtun-ning. Kant skilde på en filosofi ”enligt skol-begreppet”, en strängt vetenskaplig analys och en filosofi ”enligt världsbegreppet”, den senare släkt med de religiösa mytbildningarna och den fritt skapande dikten. Rädd för allt som har den minsta doft av metafysik har vetenskapernas vetenskap alltmer blivit en filosofi enligt skolbegreppet. En modern begrepps-analytiker avfärdar med en medlidsam, resignerad axelryckning mänsklighetens stora grundfrågor: Vad är själen? Vad är livet? Vad är livets mening? Han nöjer sig med att analysera begreppen själ, liv och mening och slutar antagligen med 663