VILGOT SJÖMAN INIFRÅN OCH UTIFRÅN Berättartekniska funderingar 1 Det tycks som om författaren, i och med att han skrivit ner första raden på sin novell eller sin roman, därmed också valt ut en berättar-teknisk förutsättning åt sig. Och mot dess konsekvenser tvingas han sen vara trogen. Han har valt hållning till stoffet, berättargrepp, och därmed har han bl. a. tagit ställning till frågan om synvinkeln i skildringen. Antingen han nu — för att anknyta till resonemangen i en föregående artikel — går på den identifierande linjen eller på den överblickande. Frågan är om det alls är möjligt att mera generellt fastställa vilka konsekvenser som följer av olika grepp, olika förutsättningar? I åtminstone några fall borde det vara möjligt: när det gäller mera typiska grepp; men sedan står frågan öppen. Tydligast ligger det till i historier i ”jag”-form. I och med att berättaren valt den formen har han skruvat till en fast ram, vilken han först med speciella motiveringar kan ta sig ur. ”Jag, Leonard Loewen, svensk adelsman, artist...”, efter en sån början som Hjalmar Bergmans i ”Loewenhistorier” kan vi inte tänka oss att i fortsättningen konfronteras med annat än vad Leonard Loewen själv upplevt. Vill författaren i en sån jag-skildring föra in upplevelser utanför ”jagets” medvetande, får han sätta in en speciell teknisk motivering, överhuvud ge oss tillförlitliga referenser. ”Slutet på historien” är Graham Greenes enda bok i jag-form. För att här komma utanför den manliga jagfigurens medvetande, över till den kvinnliga huvudfigurens, tvingas Greene sätta in den beprövade dag- boksfiktionen — så får vi Sarahs dagbok mitt inne i Maurices egna redogörelser. Speciellt knepigt blir det vid barnskildringar i jagform, där barnets minnesförmåga och medvetenhet lätt hotar bli abnorm. När Dickens’ David Copperfield vill berätta ”mitt liv från mitt livs början”, så måste han åtminstone i början stödja sig på andras uttalanden: jag föddes, säger David, ”enligt vad man sagt mig och j ag tror (!), en fredag klockan tolv på natten”. Det inneboende tekniska problemet tar Dickens upp, när han sen öppet börjar diskutera hur långt tillbaka minnet sträcker sig och när han hävdar att ”många små barns iakttagelseförmåga är alldeles ovanligt skarp och korrekt”. Därmed har han givit ett slags motivering åt detalj skärpan i barnskildringen. Men knappast någon i svensk litteratur har väl nyttjat vår tro på barnets förmåga att göra tydliga och korrekta iakttagelser så till bristningsgränsen som Hjalmar Bergman i ”En döds memoarer”, där bokens jag i de första två kapitlen får måla tavlor ur den bortreste faderns liv och ur släktens liv, och det med en detalj skärpa, en hallucinatorisk realism, som om pojken själv varit närvarande vid dessa olika uppgörelser. Parallell till jagberättelsen är återblicks-skildringen i 3:e person — här är ramen lika hårt monterad. En människa ser tillbaka på något som hänt (och när minnena rullas upp sker det — omotiverat nog psykologiskt sett, men automatiskt enligt de episka reglerna — i en kronologisk händelsekedja). Rimligen bör här huvudfiguren själv ha sett och upp 666